Här hemma - tid som står stilla och ord som berör

Solen verkar inte bry sig,
eller också gör den det.
Försöker trösta.
Knopparna verkar inte bry sig,
de är lika sprickfärdiga som vanligt.

I håglöst land rör vi oss.
På håglös mark går vi.
Fast ändå känner vi tillförsikten spira en aning upproriskt i vårt överlevnads-DNA.

Vi rör oss genom klockslag och datum som ingen kommer att glömma.
Vår vardag kommer bli andras att tala om i långa tider.

- Tänk, de som levde då, undrar hur det var?
- Vad de tänkte?

Och det är oss de kommer mena,
och prata om,
länge.

Bollar studsar, fåglar flaxar, internet kapsejsar och allt kan fortfarande hända.
För allt det som aldrig kunde hända har redan hänt.
Det känns. I bollens stuns, i fågelns vinge, i tangentens motstånd.

Min favoritstund på jorden har kanske redan varit.
Tänk om det var igår.
Igår, när min älskade sa mitt namn på exakt samma smeksamma sätt som alltid, som ändå kändes nytt.

Men tänk om det är imorgon.


<3
/helena

ps Brukar sällan ha ett ps efter en av mina dikt-reflekterande texter. Men idag gör jag ett undantag för något jag känner är viktigt att tillägga.

Nu har jag läst "Var kommer du ifrån, egentligen?" två gånger. Först en gång tidigare i veckan. Snabbt, men eftertänksamt, tyst för mig själv. Och sedan en gång högt för mannen. Och jag blev lika ledsen och förbannad andra gången. Vardagsrasismens fula ansikte. Hur kan det bara få pågå. Fortgå. Hur orkar (unga) människor leva med det ständiga tvivlet på om de verkligen får höra hemma i sitt eget land? Hur orkar de gå till skola och jobb och ständigt vara på sin vakt mot de som aldrig vaktar varken sin tunga, sin tanke eller sin medkänsla. Hur orkar någon kämpa varje dag - för vad som borde vara den självklara rätten - att få vara den man är. Att få vara sig själv. Att få tillhöra och känna samhörighet.

Tanken slår mig hårt, när jag börjar förstå innebörden i en omöjlig balansakt. Hur svårt det måste vara att leva inom mellanförskapets paradoxala gränser. Att ha flera hemländer och ändå inget. Att känna huden bränna. Bränna hål på drömmen om en framtid där din fulla potential uppmärksammas och tas till vara. Där just du räknas. För att du är du. Unik och alldeles vanlig, som vi alla.

Alla borde läsa den här boken. ALLA. För att förstå att vi tillsammans måste fortsätta kämpa för att bli bättre på att bry oss om varandra. Vi måste alliera oss med de som behöver göra sin röst hörda. Vi måste bli bättre på att lyssna. Vi måste sluta blunda.

Jag lärde mig en massa saker av boken som plattformen TNKVRT och grundaren Danny Lam (och förlaget gilla böcker) står bakom. Jag fick också syn på en del av mina egna beteenden som jag inte är stolt över.

Läs "Var kommer du ifrån, egentligen?", du också. Jag avslutar här med en hyllning till de fina illustrationerna av Hadil Mohamed, Ruhani Islam och Lisa Wool-Rim Sjöblom. Och med ett talande citat:

"Lär dig att släppa garden. Hur ofta blir man inte defensiv så fort ens kommentar eller handling ses som rasistisk? 'Nej, det där var inte alls rasistiskt menat! Jag tycker man ska kunna skämta om vad som helst!'

När någon kritiserar dig för liknande saker, så är det din handling de kritiserar - inte dig som person. Därför behöver du inte alltid försvara dig så fort det händer. Ta istället tillfället i akt att lära dig någonting nytt. Att bli en ännu bättre person, som trampar på så få tår som möjligt!"