Smutskastningen har säkert bara börjat. Som vanligt ska det pekas finger och hittas syndabockar. Jag tänker att det finns de som tar ett kliv inåt, framåt, när det börjas brännas. De som alltid kavlar upp ärmarna och gör sitt bästa. Och de som vågar ta ett steg bakåt innan de uttalar sig, de som vill försöka se en större del av bilden innan de öppnar munnen. Innan de kacklar. Jag tänker på att det ofta verkar vara samma personer som kavlar upp och ger sig in och jobbar där det mest behövs, och de som samtidigt vågar backa en aning för överblickens skull.
Sedan finns det de andra. De som uttalar sig i specifika sakfrågor utan att ha relevanta, eller ens alla, fakta på bordet. De som vet bättre, särskilt i tider som dessa, när ingen kan veta något med säkerhet ännu.
Jag tänker på inställningen till samhället och dess medborgare. Jag tänker på "frihet under ansvar" och hur uppenbarligen många dukar under under just den medmänskliga och delaktiga devisen. För att de hellre vill att någon ska skriva dem på näsan. Att någon ska komma och tala om exakt vad de ska göra.
Att behöva någon som tar en i örat, istället för att varligt leda en i handen, tycker jag tyder på viss talanglöshet. Om vi nu ska använda det ordet, och det ska vi ju tydligen.
Själv känner jag mig alldeles trygg med våra myndigheters förnämliga jobb. Jag applåderar Anders Tegnell där han står stark som en fura i corona-stormen. Utan att ha den minsta möjlighet att sia framtiden, lovar han det enda någon kan lova när det mesta är ovisst - att han och alla andra gör sitt bästa. Som han - och jag också - hoppas vi att alla gör. Att var och en i samhället gör sitt bästa för att hjälpa till på det sätt som var och en kan och är lämpad att hjälpa till och göra nytta på. Lite så. Med smör och pålägg på.
Sorry. Var bara tvungen att få det ut mig. För att jag retar mig på att så många tror att de skulle kunna göra myndigheternas jobb bättre själva.
- Åk själv då! Som Stenmark sa.
Gör det gedigna och mycket svåra dag-till-dag- och natt-till-natt-arbetet som görs av våra samhällsskyddande myndigheter hela tiden nu.
- Gör det själva då! Om ni nu är så himla duktiga och talangfulla.
Puh. Nu. Är. Jag. Klar. Och. Avreagerad. Här kommer musiken: "Sister Rosetta Tharpe!!! Med elgitarr och kappa och röööööööööööööst och jag vet inte vad!!!!!"
Var bara tvungen att citera min egen spontana reaktion på den här coola videon med den här coola kvinnan! Se, se se! Och lyssna!
Annars då? Jo. Jag känner en djup tacksamhet över att bo i ett land där det är mycket ovanligt med tornador (som det tydligen heter? Jag som alltid trott att det var ett s som betecknade pluralisformen här...).
Är tacksam över den lilla blåsten vi hade i helgen. Det lilla regnet. Och den tunna snön som föll och smälte innan den nådde marken. Och solstrålarna, de som nästan förvandlade glashönan till en vit duva. En vit, rar fredsduva - för oss alla att härma. De strålarna är jag innerligt tacksam över.
Hoppas att ni också hade en bra helg. Vi läste ut en bok vars slut fick mig att gråta floder. Floder. Amazon-floden och Spree och Nilen och Seine och Ångermanälven samtidigt. Ungefär så. Så som bra bra, levande litteratur ska påverka oss.
Och så övade vi på Lean on me ett par gånger. Fin låt. Fina ord. Särskilt om det inte bara stannar där, vid orden.
Nej, vad säger ni? Nu lämnar vi kacklandet bakom oss och går vidare, va? Kavlar upp. Och applåderar alla de som gör sitt bästa för allas vårt bästa. Som den smått amazing sjukvårdspersonalen!
Sköt om er.
<3
/helena
ps Själv ska jag fota och skriva så att kamera och pennor glöder under den korta arbetsveckan som ligger kvar framför oss. En del kommer ni säkert att få ta del av. Vi börjar direkt med ett smakprov på en liten sak jag skrev:
Ovationer
ett ord som låter lika mycket som det smakar
o va gott
O va bra
o va mycket folk kan och gör
o va många pretentioner andra har på andra
På varandra
Men o va lite de tittar i spegeln
o va mycket imma det är på spegeln
På backspegeln
På baksidan av spegeln
På sidorna droppar kondensen
Kontentan av allt prat
Mycket snack
Men o va verkstan verkar tom
O va nligt tom
Ovationer
ett ord som kostar så lite att skapa
Bara att föra den ena handen mot den andra
en gång
två gånger
otaliga gånger
O ta dig tid att applådera, du också.
Det gör inte ont, eller jo, om du menar allvar svider det kanske lite i det egna skinnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar