at Wounded Knee

Ni är några stycken nu - härinne, på lite andra bloggar och via en del andra forum - som önskat mig välkommen tillbaka in i blogglivet igen. Jag tackar & bockar & lyfter på min fiktiva hatt! Tack.

En del har undrat vart jag tog vägen? Det kan jag verkligen förstå, både p g a att jag skrev nästan ett inlägg om dagen under en ganska lång tid och dessutom hade den dåliga smaken att använda uttrycket: "cross my heart and hope to die", i det som blev mitt sista inlägg på (exakt!) tre månader. Smakar lite illa i munnen när jag tänker på det så här efteråt. MEN det var absolut inte med flit som det blev mitt ordval, det råkade bara bli så just där och då.

Jag som själv brukar bli lite orolig när någon av mina favoriter försvinner ur cyberhåll under en längre tid, utan att tala om varför eller vart... Nu får jag smaka på min egen medicin. Rätt åt mig!

Så då till själva 10 000-kronors frågan (ja, detta är faktiskt en vintageblogg...) Var var jag då? At Wounded Knee? Nä! Här. Just precis här. Hemma. I mitt lilla hem. Där jag bor. Under stundom kom jag knappt en meter utanför ytterdörren utan stöd. - Aj, mitt knä, stönade jag mest hela tiden, under hösten.

Vi tar det väl lite grann ifrån början:

 I skolan var jag väl inte direkt någon atlet, eller det blir fel, jag var nog egentligen väldigt vältränad - uppfödd i en familj som gillade att röra på sig, milslånga cykelturer var vardagsmat - men som så många andra trivdes jag inte på skolgymnastiken, eller idrotten som det senare hette. Bollsport usch, barr & räck och ringar vilken skräck! Överhuvudtaget gruppsportande är något jag hade svårt för redan då. Ge mig en skön simtur eller för den delen en avkopplande joggingrunda (i alla fall då, när knät fortfarande var intakt).

Så det var väl inte bara under någon enstaka gympalektion som gympa-Bosse stönade över våra sura miner. (jodå, det fanns ju ett par till i klubben mot gruppsportande). Därför bestämde jag mig när jag började i gymnasiet att prova att ha en annan approach, jag ville ge det hela en ny chans. Ny skola, ny klass, ny gympalärare (hej, Anna-Greta!), ny attityd, ny helena! Yes. Och no...

Redan under första idrottslektionen hände det, vi skulle löpa häck, det var första gången för mig, Yes, jag tog sats! Det ska man nog inte göra. Det small till i mitt högerknä... och gjorde fruktansvärt ont!

För att göra den här historien lite kortare så hoppar vi tre veckor framåt, först då upptäckte läkarna - vid en titthålsoperation att mitt främre korsband var av - på 2!! ställen. Resten är historia, en lång och mödosam väg tillbaka, med sexveckors gips, rehab, sjukgymnastik, taxiresor till skolan, hopplöst umgänge med överallt-fallande-kryckor, osv.

Så kan det alltså gå. Eller inte. Jojo. Knät blev i alla fall bra, t o m mycket bra. Till slut. Jag har kunnat både jogga, studsa lätt, svänga mina lurviga... för det mesta. Då och då under årens lopp har det blivit lite ömt. Överansträngt, men aldrig under en längre period. Det har oftast stått pall.

Tills i höstas. När jag skulle rädda katten ifrån mattan, eller kanske mattan ifrån katten? Jag reagerade instinktivt, som man gör, rakt ner på golvet, med knät före. AJ!

Sedan har ju visserligen både mannen och jag fått nya arbetsuppgifter under hösten, men DET är en helt annan historia.

vi hörs.

:)

/helena

ps Den här bilden får mig att tänka på Mildred Pierce, som jag tydligen får se på reprisen, hm, eller PLAY. Innan jag såg en snutt av Golden Globe-galan i natt (Katten igen!), visste jag knappt att det var Evan Rachel Wood som spelar den egensinniga dottern som vuxen. Vilken positiv överraskning! Ni missar väl inte, 

"den engelska pärlan", Winslet i denna Hollywoodplacerade toppenserie?