Precis nu, just precis i detta nu, visar sig en liten, liten blå strimma på himlen. Nu borde kanske dagens bilder tagits? Då hade vi sluppigt dessa suddiga vardagspixlar. Nedtonade, i svagt förmiddagsmotljus. Men jag tror inte att det var en ren slump att kameran plockades upp just då - när ljuset fick kämpa som allra mest mot de dovare krafterna, mot jordskorpans mörka reflektion. Nej, tänk om vi skulle ta och hylla murrigheten just idag? Kanske till och med sjunga dess lov - eller åtminstone nynna det lite lågt. För hur många dagar på året är inte just murriga? Ganska många om ni frågar mig och det vore väl ändå synd att radera ut dem helt? Det skulle bli så stora hål i almanacksgapet om vi skulle sudda ut alla de gråare dagarna.
Så medan de vältummade kalenderkorten byter plats - dagar, månader och siffror - i den gamla almanackshållaren - får fotona vara precis som de är, jag vägrar tillsätta dem ett endaste litet artificiellt lux! Leve murrigheten! Låt de starka färgerna i den nytvättade trasmattan få vila sig ett tag till, tids nog kommer ju sprakandet tillbaka.
Även om jag inte kan låta bli att pilla lite extra på det där blanka partiet, det där det glänser så fint, där bakom alla de svunna dagarna.
vi hörs.
:)
/helena
ps Nä, alla årets inlägg kommer inte att bli lika flummiga...tror jag. En dag ska jag i alla fall skriva om de där fynden jag gjorde i mellandagarna. Nyfiken i en strut? Här kommer en liten sneak-peak:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar