Mannen tycker att jag bara måste göra ett inlägg om den fantastiska, självöverträffande, EM-guldvinnande Moa. Jahaja, tänker jag. Vad ska det inlägget heta då?
MOOOOAAHAAHHHAAHAAA, svarar mannen. (Ni vet med sådan där djup, nästan lite gurglande basröst - en röst som jag för övrigt inte visste att han alls bar på, där inuti sig, mannen?!) Lite så här som Barney då kanske eller lite mer så här som Agent Smith? Lite av båda, skulle jag tro.
Jag blir mest bekymrad över hur jag skall hitta de rätta vinklarna. Vintage-vinklarna. De där gammeldagsiga, lätt bedagade fast i ett lite glorifierat det-var-minsann-bättre-förr-skimmer-vinklarna. Var hittar jag dem hos tjugotvååriga Moa? - Bakom henne såklart. För där finns den klassiska Olympiastadion i Helsingfors! Sommar-OS 1952. För exakt sextio år sedan gick faktiskt sommar-OS av stapeln just precis där, bakom Moa.
Och framför, eller egentligen ringlar väl stadion runt hela den lilla lättspringande flickkroppen.
- Du får fråga mina ben, för jag vet inte, svarade Moa på frågan om hur i hela fridens namn hon kunde ha så mycket krafter kvar på upploppet. Hon kanske har tuffnat till, som Gärderud skulle ha uttryckt det. Där har SAOL något att bita i.
På tal om ringlar, mina funderingar går vidare runt namn. En tysk heter Schlangen, Carsten Schlangen. Jag spetsar öronen lite extra när jag tycker mig höra att en kvinnlig atlet heter Schäfer. En orm och en hund alltså. Där ser man. Undrar vem som rör sig smidigast? Tankarna svindlar. Ringlar!
Och i publiken sitter en elefant, en JÄTTESTOR elefant. Undrar vems den är? Fast vad spelar det för roll egentligen när den är gul och blå.
Sedan fastnar jag, såklart, i en manlig armhåla. För funderingarna går högt och lågt när jag tittar på idrott, till mannens förtjusning.
Här i armhålan, fastnar jag. Jag för en slags omvänd melodifestivalarmhåledebatt med mig själv. - Usch vad trist det ser ut med rakade armhålor på män. - Tror de att de sparar ett par sekunder, om de oftast ganska väl gömda håren, skulle sticka ut ett par millimeter? Kapat armhålehår = kapade sekunder? I don't think so. - Mer hår i hålan, säger jag. Varför inte på en och annan kvinna också? Fri idrott. Fri!
Men till slut är det ändå poesin som övermannar mig. Alliterationspoesin. Hör själva;
Borzakovskiy, Bube och Bosse. Ettan, tvån och trean i 800 meters-finalen. Poesi. Mitt på löparbanan. Ja, säg var man inte kan hitta poesin, om man bara vill. Och det vill "man" ju.
;)
/helena
ps I DVD:n ligger det en annan elefant. Den ska vi se slutet på i kväll.
"Water for elephants". Romantik, med Robert och Reese.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar