Ibland känns det som att jag försöker springa ifatt mig själv. När dagarna travar på vill jag plötsligt börja galoppera. Kapplöpning med min egen nacke i sikte liksom. Och ibland när jag lyckas - hinna upp mig - önskar jag att jag inte hade det. Makes sense? Nej, jag vet. Men vissa dagar är det så jobbigt att hela tiden ligga både steget före och steget efter, samtidigt.
Som idag när jag tänkte gå ut och fånga dagen - sorry för detta mer än slitna uttryck, men jag hittar inget annat just nu - jo, det var den här vidsträckta grässlänten en bit bort som var full, överfull! av gula små solar, a.k.a maskrosor. Min mage sa mig att jag skulle försöka fånga dessa lättförgängliga blommor på något bra sätt. Då, precis då, hördes ett brum. Ett alltför välbekant brum. Motorgräsklipparbrummet. Och så släcktes alla de små gula solarna, och de goda fånga-ögonblicket-intentionerna i ett enda...brum.
Sedan kom åskan. Och förvandlade eftermiddagens elektriska jobbambitioner till ett ynka litet jaså.
Sedan var det plötsligt tisdag. Jag tror att jag behöver semester. Ifrån mig själv. Vill gärna vara den blonderade, hastande kvinnan i eldigt rött ett tag istället. Det känns som att hon är på väg någonstans. Och att hon vet vart. Just nu jag känner mig mer som åsnan där till höger (eller är det en häst?). Hursom, fast mellan alla tänkbara hötappar är mina tankar denna tidiga, tidiga tisdagsmorgon.
Men vi hörs nog snart. Om jag inte har lyckats åka ifrån mig då alltså.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar