Ibland tänker jag på er.
Ni som gick här före oss.
Ni som satt i ungdomens vår och njöt av sommaren.
Ni som såg er värld utvecklas med farlig fart.
Ibland kan jag nästan känna doften av era gräsfläckade knän.
Någon skulle kanske kalla er fartblinda.
Någon skulle förlåta er, med tidsandan som alibi.
Ni, på samma gång en historiens oformliga massa och
unika individer, precis som vi.
Naiva och kloka och allt där emellan. Precis som vi.
Så, vad skiljer oss då åt - oss och er, ni som levde då och vi som tog över?
Kunskapen.
Ni kunde säkert mer om det mesta i er närhet.
Men.
Vi vet nog mer.
Förstår mer i det stora hela.
Kan se lite mer av The big picture.
Kan utvärdera det som hände.
Och ändå, ändå, känns det som att vi fortsätter begå samma misstag.
Som om mänskligheten alltid kommer tillkorta efter ett tag.
Varför kan vi inte bara förstå att vi är väldigt lika varann?
Ni och vi och de som kommer efter.
Vi har bara varandra. Som en klok man i kaftan sa...
Vi har bara ett enda klot.
Och vi vill nog (åtminstone de flesta av oss) trots allt, trots våra landvinningar och möjligheter att trotsa tyngdlagar, hellre stanna här än att åka till Mars.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar