Medan jag försöker bestämma mig för om jag ska gå ut en sväng mellan maskinerna, hinner solen gå i moln. Och när jag sedan vänder på klacken och bestämmer mig för att stanna inne, kommer solen ut igen. Jag är inne när solen min är ute... O.s.v.
Det är när den lilla hästen glider ur den blanka ficka och bryter sitt lilla, lilla ben som jag förstår att "det är nog lite mycket nu". För det är då jag börjar gråta. Och eftersom ingen vettig människa, över 10 år, börjar gråta över ett litet brutet träben, vet jag att det är något annat jag gråter över. Inget särskilt annat, bara annat. Över tvätten som hänger på tork överallt. Över den idiot som kom på att det var en bra idé att göra mörkblå detaljer - som fäller - på ett i övrigt ljusblått plagg. Så att stora delar av tvätten är flammig nu. Det hjälper inte att jag bestämmer mig för att det nog är lite snyggt med flammigt ändå. Det hjälper inte att jag försöker intala mig att det nog är lite djuriskt läckert till och med. Om man kisar lite ser det nästan leopardmönstrat ut. Som en leopard med mässlingen ungefär.
I nästa sekund känner jag vårens första ljusa knackning på fönstret. Det känns nästan som fjärilar i magen. Då orkar jag le lite matt mot allt det fläckiga. Tänker. Att jag ska nog minsann skapa en helt ny - flammig - modetrend. Så det så.
Den här blev i alla fall inte smittad av det flammiga. I det här molntäckta ljuset ser tunikan inte ens guldig ut, för det var det jag föll för - guldet. Vill gärna försöka glänsa mig genom vardagen. Tänker mig den som en slags lyxigare variant av städrock. Bara att hänga på sig utanpå tightsen, långkallingarna, mysbyxorna eller jeansen. Femton kronor kostade den, hos Röda Korsets second hand.
:)
/helena
ps Ett brutet hästben (har gipsat det provisoriskt med häftmassa nu), tvätthögar som aldrig krymper och ett alldeles snett stearinljus senare, konstaterar jag att jag glömt nämna ljusstaken. Ljusstaken i tenn. Den kom visst knappt ens med på bild. Den som är så fin, med sina plingade små tennlöv. Sådant hantverk som jag inte kan motstå. Har en precis likadan i koppar, sedan tidigare. Och snart har jag ju guld på kroppen också. Det ska nog ordna sig det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar