Svårare än så behöver det väl inte vara? Att få till lite skön stämning, menar jag. Bara att ta ner en stjärna eller två, redan nu. Varför vänta, när man inte behöver liksom?
Fast vänta lite här nu? Vad har hänt? Har jag blivit en sådan som tar ut saker i förskott? Som vill ha och äta kakan samtidigt, och allt annat sådant där modernt och obehagligt tänk? Nä.
Naturligtvis inte. Jag vill fortsätta vänta - ibland. Inte i tid och otid. Men självklart vill jag vänta. På något gott. Och så vidare.
Fast nu tänker jag genast, eller åtminstone snart, leta upp någon annan tavla till köksväggen. Segelbåten måste vinterförvaras ett tag nu och, ja, vad ska fram i stället? Från vår lilla tavelgömma. Jag vet inte riktigt? Kanske något med päron på? Eller något helt annat.
Mitt bästa taveltips är i alla fall, som vanligt, att dammsuga de lokala second handbutikerna och loppisen runt hörnet. Det är där man kan hitta riktigt fina och prisvärda väggprydnader. Sådana som inte behöver kosta blusen, som vi säger. Då kan man byta lite oftare. Få nya utsikter. Och insikter.
Men en del får allt vara kvar. Alltid.
<3
/helena
ps Adventsstjärnan här är visserligen inte vintage, men ändå, den har ändå några år på sina strålar. Och alla (nya) pappersstjärnor bär ändå på långa anor. Och allt annat runt omkring är ju återbrukat och patinerat. En vintage-lovers försvarstal? Ja. Men visst får man köpa något nytt ibland också, bara man återbrukar det länge och väl sedan. Och de här stjärnorna (det finns två här hemma) har åkt upp och ner och hit och dit och fram och tillbaka de cirka tio åren (eller är det upp emot femton nu?) som vi har haft dem.
Svårare än att ställa stjärnan i en genomskinlig kruka eller vas borde det inte behöva vara, att få till en trivsam bordsdekoration lagom till vintersäsongens start. Eller hur? Vi får väl se om den blir kvar här på bordet eller inte. Och om den alls behöver någon ljuskälla i sig?
Och trädet då? Jo, det hade självsått sig en bit utanför i den rufsiga täppan. På ett ställe där det inte skulle kunna breda ut sig som det ville. Så vad göra? Plantera det någon annanstans? Ja, det hade förstås varit det bästa. Men jag fällde det faktiskt. Ja, först lät jag det växa över sommaren, till lämplig höjd. Sedan fällde jag det - utan att fälla en enda trädkramar-tår faktiskt. Men bara för att det stod så opraktiskt till, bakom de andra träden som måste få fortsätta att breda ut sig där.
Det lilla trädet ska, med hjälp av sina kvistiga grenar och en ljusslinga, få lysa upp i ett mörkt hörn, var det tänkt. Men nu tänker jag att det kanske är synd att ställa det i ett hörn? Då syns ju inte hela glansen av den rara stammen, menar jag. Hm. Nobody puts my baby-tree in a corner. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar