Solen skiner igenom molntäcket en kort stund. Ljuset, som silar mellan de sista löven, är så varmt att man nästan önskar att det gick att spara på burk.
Konserverad höstprakt.
Hela rummet känns varmt. Uppvärmt av glöden utanför.
"... Hösten 1944 kom Mari Simmulson som flykting i en öppen fiskebåt till Sverige. Här kontaktade hon Tyra Lundgren som under krigsåren disponerade en ateljé på Gustavsbergs porslinsfabrik. Lundgren såg till att Mari Simmulson fick träffa fabrikens konstnärlige ledare Wilhelm Kåge, som anställde henne vid fabriken på Värmdö. På nyåret 1945 började Mari Simmulson arbeta som konstnär på Gustavsbergs Studio, där hon skulpterade fritt i stengodslera. ..."
"... Flera av hennes figurer kom senare i produktion, däribland en serie små djur med grönspräcklig glasyr. År 1948 debuterade hon med en utställning i Gustavsbergs butik i Stockholm. Kritikerna lovprisade hennes kraftfulla kvinnofigurer och djur med mustiga, mångskiftande glasyrer. ..."
"... På ett flyktingläger i Roslagen hade Mari Simmulson lärt känna sin blivande make, estländaren Paul Saretok, som med tiden började studera vid Uppsala universitet. Hon sökte därför arbete vid Upsala-Ekeby AB i Uppsala, där hon blev anställd 1949. Som formgivare vid denna fabrik fick hon fria händer att utvecklas i lergods.
År 1952 ställde hon ut en kollektion fajanser och skulpturer på Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm. Utställningen fick mycket fina recensioner. Mari Simmulson betraktades vid tiden som en av Upsala-Ekebys främsta keramiker. Under sina 23 år vid denna fabrik arbetade hon främst med fristående figurer samt vaser, skålar, fat och annat nyttogods, både serietillverkade och unika föremål. ..."
Mari Simmulson, www.skbl.se/sv/artikel/Mari Simmulson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Märta Holkers), hämtad 2019-10-15.
- Krasse, krasse. Två gånger bara. För vi har bara två ex. av denna underbara engelska kopp. För testunden. Eller som färgglad minikruka åt valfri grön miniväxt, kanske?
- Klassisk yllefilt i klassiskt naturmönster. Den värmer. Tyvärr fäller den också. Gör svarta kläder vita. Som ett vitt ulligt får blir man då - åtminstone på byxorna. Snyggare än praktisk, igen. Det kanske borde bli mitt ledande ledord?
- Vasen. Den som skymtar där bak. Den smala. Randiga. Ett av de första "onödiga" föremålen som vi köpte till vårt hem. På en av våra första semesterresor. Färden gick till glasriket. Och glasvasen fick förstås följa med oss på returresan.
- Arvegods. Stolarna. Det finns nog fyra, sammanlagt. Men två målade jag om en gång för minst tjugo år sedan. Orkade bara måla en gång... Men det blev ju ganska bra så här, tycker jag fortfarande. Lite shabby. Lite grått.
- Det lilla lövet i botten. När man får syn på det blir man glad! För då vet man att Mari Simmulson har skapat vasen, eller vad det nu är man har hittat där ute i den stora vida vintage-världen. Tycker mycket om strecken runt om. Ett organiserat - snyggt - virrvarr. På vasen, vars färg jag skulle kalla murrigt munter eller så.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar