I min hand - Frihet?

"... - Det är slavgravar. Kom ihåg att de som ligger här var förhållandevis privilegierade slavar. Förmodligen ljusare i huden än de som jobbade utanför bostadshuset. Kammarslavar, betjäntslavar. Det fåtal som fick rätten att begravas med sina ägare. Precis som någon som vill begravas med sina husdjur.

Jag går bort mot den största graven på gården. En stor obelisk. På framsidan lyder den inristade texten: 'Här vilar allt som var dödligt av Robert Martin, överstelöjtnant i Amerikas konfedererade stater, född i Charleston den 12 februari 1835, död i Augusta i Georgia 1874. En lojal gentleman, en hängiven patriot och en sann kristen.'

Denne man stred för vad han trodde på. Rätten att äga människor, rätten att äga slavar. En lojal gentleman... en sann kristen...? Det vänder sig i magen på mig. Jag vill spotta på hans grav. Jag vill pissa på hans namn. Jag vill inte att hans ättlingar ska kunna rentvå sin familjs historia och försvara det systematiska mördandet som de så ärofullt ihågkomna konfedererade staterna upprätthöll, sponsrade och representerade.

Bara den smala möjligheten att här vilar män och kvinnor som förtryckte mina förfäder och deras samtida gör att jag vill spy. Att ett folk som våldtog, piskade och mördade svarta barn, kvinnor och män i hundratals år inte får sina gravar pulveriserade till sand är mer än jag klarar av nu. Det är som om min rygg börjar få stigmata, arvsärr som svider och kliar bara av att stå här. Som om piskan mot Myla Millers rygg ännu värker - nu på hennes barnbarns barnbarns rygg. Min egen närvaro här förolämpar mig. Varför förärar jag ens denna plats ett besök?

Alluette hojtar till från andra sidan kyrkogården.

- Nä, nu har jag fått nog. Det kan vara ormar här. Dessutom vill jag inte gå runt bland gravar av folk jag inte kände och inte hade velat känna.

Ilskan värker i henne också, det hörs tydligt i hennes gälla och akuta röst. Stället är uppenbarligen hemsökt av den blodiga dåtiden. Simme är sist in i bilen. Även han är drabbad av kalla kårar som genomsyrar den övergivna kyrkogården.

- Fy fan, vilket läbbigt ställe, säger han och smäller igen bildörren. ..."

/ur En droppe midnatt
av Jason Timbuktu Diakité
(bearbetad av Mustafa Can)
2016

<3
/helena

ps Det är en sorgsen och allvarsam uppgift att läsa en bok som den som är född med den hud som räknas, i den delen av världen som räknas, inte egentligen är rustad att förstå. Allt som de svarta fått - får! - utstå bara på grund av sin hudfärg förblir ett obegripligt, ett obegripligt obehagligt, faktum.

Vi vita kan aldrig fatta. Aldrig. Men Jason gör ett bra försök. Ett försök att förstå. Ett försök att få oss att komma närmre sanningen. Samtidigt som det är sorgligt och förfärligt är det också härligt att läsa. För orden är trots allt skrivna av en stor poet. Vår högt älskade Timbuktu hittar liknelser och meningskrumbukter som utmanar och får oss att le.

"... Fastän torkarbladen viftar fram och tillbaka som publikens armar på en hiphopkonsert går det knappt att se vägen. ..."

Mannen och jag sträckläste högt ur månpocketen som vi hittade otummad och fräsch i second handbutikens bågnande bokhyllor. En sällsam upplevelse, trots allvaret, att följa i Jasons personliga spår genom sina släktled. Han rör sig bakåt och framåt och bakåt igen. Vi får följa i en mycket påläst - och nyfiken - poets fotspår. Här finns orden från de stora männen vi känner till, och från de kloka kvinnor och män de flesta av oss inte känner eller är så pålästa på.

Medborgarrättsrörelsens röster skär som en högljudd, förtvivlad och desperat rättfärdig tråd genom då och nu. Det blev bättre efter King och X, men det blev inte bra, det vet vi. Och i våra (inte alltid så) stilla sinnen kommer vi alltid att undra när hud och hårfärg och ursprung ska sluta vara viktigare än färgen - och värmen! - på och i våra hjärtan?