Jag ljög visst lite häromdagen, sa något om att hela julen dansat ut, utom någon eftersläntrande nisse. Men det var inte sant, det var inte sant - som det heter i visan. För jag packar ju inte ihop julen i ett enda snabbt svep så där, lika lite som jag brukar plocka fram den i ett enda huj.
Jag mera fasar ut. Långsamt. Först åker de flesta stjärnorna in i sina mörka skrymslen och vrår igen, sedan kommer något med mer vårkänsla fram på deras platser. De tre vise männen har också åkt hem igen, det vill säga hem till vitrinskåpets bakre regioner. Kanske ska Liljan-ljusstakarna få ta deras plats? De står så stadigt och formstarkt alldeles på egna ben, utan stearinljus, om man så vill.
Men än synes en och annan julkula glänsa ikapp med den försiktigt återvändande solen. Lite så. Fasa in, fasa ut. Ett fasligt fasande på mig med andra ord. Hejhopp liksom.
I sovrumsfönstret springer den lilla mamman på lätta, bara fötter. Hon står där som en påminnelse om den annalkande våren, och om det faktum att jag måste få tummen ur och ta tag i att skanna in och rädda och redigera bäst jag kan - allt vad jag kan - innan flicka och klänning och björkstammar hinner suddas ut helt av tidens obarmhärtigt naggande tand.
Det är så fint att inreda med gamla foton och ramar, tycker jag. Kanske har man ett eget långt släktled att sätta fram, annars brukar det finnas många andra(s) släktingar att välja och vraka och köpa, både på bättre loppisar och hos diverse auktionsfirmor och i välsorterade antikbodar. Där kan man hitta både förfäder och anmödrar till facila priser, om man har tur. Ibland står de där, rakryggade och tyngda av den fotografiska stundens allvar, innanför de allra vackraste sekelskiftesramar man kan tänka sig.
Ibland springer de glada och fria på en sommaräng, ännu lyckligt ovetande om att ett krig rasar strax utanför ramens kant. Ett världskrig, det andra i ordningen. Eller som vi borde kalla det - det sista. Det absolut sista världskriget.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar