- Får jag påminna dig om att du har sagt till mig att jag måste säga till dig på skarpen när du kommer i det här läget, frågade mannen. Och jag sa ja, jag vet. Det slår liksom aldrig fel. När det ska fixas och donas och rensas och göras i ordning - jag kommer alltid till det där speciella läget. Vid någon punkt. Förr eller senare. Oftast förr.
Läget när jag bestämmer mig för att behålla alltsamman eller slänga hela j-la skiten! Haha. Ja, det är alltid lika roligt på något sätt, när jag kommer till den punkten. Då börjar jag nästan alltid slänga sådant som jag vet att jag kommer ångra att jag har slängt sedan. (Och sedan brukar betyda redan dagen efter...). Eller så sätter jag mig ner och tänker att det får förbli så här. Vad gör väl det? Lite koppar i soffan? Vem har dött av det? Kasta in en vilsen skåplucka i leken också - och det hela känns plötsligt komplett. Komplett tokigt och skvatt galet. Alltså. So? Vem bryr sig? JAG!
Och på bordet ser det ut som dagen efter. Dagen efter ett bättre fest. Men det var det inte - fest alltså. Men lite festligt ändå; att ha så förfärligt många glas som man aldrig använder. Nu, efter cirka trettio år i vitrinskåpet ska de äntligen släppas fria, nu ska de äntligen få hitta något nytt hem. Till veckan räknar jag med att någon snäll och rar second hand-inrättning ska bli både tacksam och glad över att få ärva de här mycket dammiga, men för övrigt väldigt fräscha och ickenaggade glasen. Kan till och med tänka mig att diska dem lite, bara de kommer iväg.
Böcker, böcker, böcker. Minst fem, sex kassar är nu utrensade och på väg till återvinningen. För det här är böcker som inte tjänar så mycket till att lämna in i de redan överfulla bokhyllorna i välgörenhetsaffärerna. De kommer inte dra in några stålar, så är det bara. Bara att tugga i sig att alla böcker inte går att rädda. Inte går att använda på nytt. Men en hel del sidor, framförallt bilder, har jag rivit ut för kommande bildskapande och dekorerande. Några framsidor också, har jag sparat. Extra fina framsidor, har några roliga idéer och tankar för dem framöver. Får se vad det kan bli av det.
Hur är läget nu då? undrar ni. Har allt kommit på plats igen? Eller på sina nya platser då? Nej. Kort och koncist - nej. Det här är ett mycket mer komplicerat projekt än så. Det är många saker som ska hitta nya användningsområden, och andra platser, här hemma. Det kommer att ta tid. Soffan är fortfarande full av koppar. Och några fat också... Men skåpluckan till sovrumsskåpet är på plats igen. Och bakom den är rensat och klart och där finns nu en efterlängtad nyordning som får det att pirra lite lätt i magtrakten av nöjdhet och förväntan.
Mannen säger att vi måste vila i det vi har uppnått och inte bara oja oss över det vi inte hann. Han är så klok så klok, min man. Har jag sagt det? ;)
Det var nog bara det. Lite stök - på begäran. Varsågoda. Håll till godo.
Och sköt om er!
<3
/helena
ps Har ni hört en humla nysa någon gång? Jag tror jag gjorde det idag. Den kom in genom den lilla öppna springan i sovrumsfönstret. Surrade sedan desperat runt de två gröna bladen i köksfönstret och försökte ta sig ut. Verkade nästan stånga pannan mot glaset, stackarn. Sedan hamnade den bakom elementet. Rasade liksom neråt, där bakom. Drog med sig en dammtuss som var mer än dubbelt så stor som dess egen vingliga, gulliga kropp. Sedan nös den. Tror jag. Den lät så konstigt. Började putsa sig så där i ansiktet med spröten också. Som om den inte såg något för allt det grå. Lille vän. Sedan föste vi den milt mot det nu på vid gavel öppnade sovrumsfönstret. Puttade den med en kudde. Eller inte puttade, visade vägen. Sedan flög den. Ut i det spirande gröna. Så gott de nu kan flyga, de små bulliga raringarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar