Love will tear us apart

Och jag som egentligen bara ville berätta om den här vasen. Ibland går det bara inte som man vill. Allting blir bara lite för suddigt, hur man än gör. Bilderna, orden, tankarna, inget rör sig linjärt, upp och ner skulle det kunna kallas. Det är så mycket som vill bli sagt, men allt vill fastna, fast inte på pappret. Det fastnar någonstans mellan reptilhjärnan och pannloben. Båda verkar visserligen fungera, någorlunda, men samarbete är ett alltför svårstavat ord, just nu.

Så nu får ni helt enkelt hålla i er lite extra, spänna fast säkerhetsbältet hårdare, för att hänga med i mina, något diffusa, tankegångar.

Kanske beror allt på att när jag vaknade idag, tidigt, tidigt, för att ta hand om tvätten, så hade jag den här låten på hjärnan. Inte obegripligt eller oförklarligt alls egentligen, eftersom vi såg Control igår. Sam Riley som Ian Curtis, sann musikalisk poesi! En film jag inte visste så mycket om, om ett band som jag visste ännu mindre om. Kanske beror det på att det var först i 12-13 årsåldern som jag började lyssna på musik "ordentligt" och att jag bara, knappt, hunnit fylla 10 när Joy Divisions sångare tog livet av sig. Sorgligt men sant. Som en signaturmelodi går den på högvarv därinne, i skallen idag. Love will tear us apart again. Love will tear us apart - again. På repeat. Bra, men lite enerverande, i längden.

Spelar in Babel från teven, tänker på förra veckans avsnitt, om poesi skriven i bunden form. Hur det bundna ibland kan vara det som frigör orden mest, ifrån invanda mönster. Sonetter. Malte Persson har åkt tunnelbana och skrivit om sina betraktelser i Underjorden. Den vill jag läsa!

Spelade in en annan bra film i helgen, en film med den underbara, begåvade Claire Danes som gestaltade den autistiska djurvännen Temple Grandin, med den äran. Hon sägs vara den nya Meryl Streep, Claire Danes alltså och jag är böjd att hålla med! Har ni sett Shopgirl? Gör det annars. Steve Martin är, också, med, i en allvarlig roll.

Snart, snart så ska han gifta sig, William. Med sin Kate. Hoppas att de har tur med kärleken. Har han inte blivit lite mer lik sin pappa nuförtiden? Förut såg jag bara Diana i hans ögon, Williams. En annan signaturmelodi; Goodbye, England's rose. Kommer ni ihåg de två små prinsarna, där bakom kistan, kistan med ett hjärta på? Konstigt hur man minns en del saker så tydligt, vi var på utflykt när jag läste om den där olycksaliga tunneln i Paris. På en liten udde satt jag och läste om hennes och Dodis sista resa. Undrar om de hade haft någon chans, tillsammans, om de fått en. Chans.

Känner mig lite förkyld också. Behöver nog vila. Knopp & kropp.

Får berätta mer en annan dag. Om vasen, den romantiska lilla vasen.

Så hörs vi snart, kanske med en helt annan signaturmelodi, i tankarna.

:)

/helena

ps Om någon därute känner sig lite extra pigg så kan ju denna någon alltid försöka härma Ian Curtis dansanta armföring(missa inte ca 3 minuter in i låten!:), eller varför inte ta ett gympingpass till Joy Divisions toner?