Sådana här dagar känner jag vemodet komma smygande. Och saknaden. Det är inte bara negativt att minnas dem som inte finns så nära oss längre. Bitter sweet. Bitterljuvt klingar de blandade känslorna en sådan här dag när man längtar. Efter en röst, ett skratt, en kram, ett ögonkast. Mixed feelings. Jag längtar efter en vän som för några år sedan gick vidare. Till en plats dit det är svårt att skicka några brev eller kramar. Mina armar räcker inte ända dit. Men jag hoppas att tankens räckvidd och kraft ska överbrygga alla avstånd idag, så att hon vet att jag tänker på henne. Ofta. Inte bara sådana här dagar.
De sista åren kunde vi knappt träffas alls, p g a omständigheter som ingen rår över, det kändes hårt, det känns hårt. Fortfarande. Jag tror hon saknade. Hon också. Att prata bort en stund, ibland en lång stund, av strunt och en del viktigheter. Att sitta ner och ta en kopp kaffe i lugn och ro, medan grannen med den tjocka hunden gick förbi, utanför fönstret i det gula rummet. Han som också gillade att prata. Grannen alltså, inte hunden... Vi spelade spel. Scrabble. Kramades lite emellanåt. Jag minns precis hur det kändes. Och hur de där armarna såg ut, för mannen han har dem också. Så jag ser och känner dem, på sätt och vis, fortfarande, varje dag.
En del minns man med en lite särskild skärpa. Som den där gången när vi tittade på Timmarna tillsammans. Och hon verkade tycka om den. Hon också. En gång sa hon att hon tyckte att jag var så bra på att komma på presenter, att jag hade en förmåga att snappa upp vad någon behövde, ville ha, eller kanske inte ens visste - än -att han ville ha, behövde. Eller hon. Det är nog en av de finaste komplimanger jag någonsin har fått. Eller inte nog. Det är det! Kanske den allra finaste. Åtminstone som jag har fått av en kvinna.
Och hon skrev så fint. Fick mig att förstå varifrån mannens talang för orden kommer. Så hon kan väl få ett par ord med i laget idag. Jag tror hon hade tyckt om det. Att bjuda på ett par meningar, för givmild det var hon, också.
"Jag får först tacka så mycket för den fina överraskningen på min namnsdag. Det var ju alldeles för mycket, men ändå så välkommet. Det är ju så roligt att få brev, inte bara räkningar. ..."
"... Det är ju Helena på torsdag, jag vet att Du inte tycker om att de har flyttat din dag, men Grattis ändå! Det blir bara en enkel hälsning från mej nu, jag har inte någon fantasi att hitta på något kul. Hoppas Du tycker det är roligt att få ett enkelt brev. ..."
"... Det är ju synd att jämra sig för vädret, när det nu har blivit sommar, men det är i mesta laget. Den här värmen är väldigt jobbig, särskilt för oss äldre. Vi får ta det lilla lugna, det har vi ju tid med också, så vi gör det minsta möjliga och det är inte mycket. Vi sitter inne och fikar en del dagar, det är svalare inne än ute i skuggan. Det är vindstilla och 30 grader i skuggan. Snart slår det väl om och då gnäller vi för att det är för kallt, vi är ju sällan nöjda. ..."
"... Nu har jag tagit en paus, ätit, diskat, ska in till Kerstin på fika kl.2, så får vi se när vi går till Hemköp. Vi går med våra rollatorer, handlar så det blir stora lass, det är en bra uppfinning dessa åkdon. Utan den skulle jag inte komma så långt för egen maskin nu. Vi går ner på stan ibland, ska till frissan nästa tisdag, ser ut som troll nu. ..."
"... Det börjar dra ihop sig för avslutning av det här brevet jag kan inte komma på något mer att skriva om, kom av mej när jag gjorde paus. Hoppas Ni har det bra och får vara friska, det är det viktigaste.
Skulle så gärna vilja krama om Er båda två, Ni får väl tänka Er hur det skulle kännas.
Kram på Er! Hälsningar Mor o. Svärmor."
så hörs vi snart.
:)
/helena
ps Jag vet att den lilla flickan, hon som kommer med bud, blomsterbud till alla "fruntimmer", har varit härinne och hälsat på förut. Men hon är ju så söt, med sin prickiga klänning, famnen full av spirande växtlighet. Och flätorna. Kanske inte riktiga Margareta-flätor. Men fina ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar