Något av det viktigaste som sagts under de här efter-dagarna, dagarna efter att det meningslösa våldet visat sig från sin allra fulaste sida, på väldigt nära håll dessutom, är hur viktigt det är att inte låta sig förlamas av skräck, inte stelna i tystnad, inte ge upp det goda motståndet, inte kapitulera inför rädslan.
Ofta får jag en signaturmelodi på hjärnan. En låt som vägrar ge upp sina bestämda varvtal där uppe i knoppen. Mm, jag vet att jag har berättat om det förut under roligare flagg, med gladare förtecken. Men den här gången handlar det om en sång, en text som följde med mig under flera veckors tid, för ett par år sedan, jag fattade aldrig riktigt varför, men kanske var det ord som jag behövde just då, eller ett budskap från gud vet vem, som behövde hamras in. Vad vet jag? Inte mycket känns det som ibland.
Idag hade jag tänkt fortsätta att gå vidare med vardagen, även härinne, men när jag slog på nyheterna i morse, så nämdes det liksom i förbigående, att idag skulle den första begravningen hållas, i Norge. Den första. Då slog det mig på allvar hur ohyggligt många människor, flertalet mycket unga, som ska begravas under den närmaste tiden. Och helt plötsligt så kände jag inte för att gå vidare. Inte helt och hållet. Inte riktigt än. För eftertankar är också viktiga att våga lyssna på. Tror jag.
Så var det då den där envisa låten, den som länge varit min absoluta favorit, även om den hade hamnat någonstans i bakhuvudet ett tag, fastnat där, liksom i limboland. Jag hade helt enkelt glömt bort den?! Hur kan man glömma bort den bästa låt man vet?
Ingen aning, men så var det.
Inte minsta not från den finns med i mitt "sommarprat". Konstigt.
Det var inne hos en annan bloggare som jag blev påmind om den, honom ska jag berätta om en annan dag, ingen länk idag. En annan dag.
Vi tar väl och låter Ben E. King - LIVE - (över sex, härliga, minuter lång version!) berätta för oss om hur viktigt det är att ha någon vid sin sida och att inte låta rädslan ta över. Bilderna från min skrotiga, skruttiga, rostiga, risiga, motståndskraftiga lilla täppa får illustrera åt oss.
så hörs vi snart.
:)
/helena
ps Ser ni att i:et i juli är bortslitet från det gamla almanacksbladet... Som om den gamla tidshållaren visste att något skulle fattas oss dennna månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar