Mer än en tråd på kroppen

Det var strax efter jul, i mellandagarna. Vi bestämde oss för att åka på en liten bilutflykt, komma bort ifrån allt julandet en stund. Ut på landet en bit bar det iväg. Skönt, planlöst, bilen fick själv styra. Autopilot. Det var en av de där vintrarna för några år sedan när snön vägrade att falla. De vita, kristyrliknande flingorna var som uppslukade av himlen. Vi här nere fick hålla till godo med regn och blåst. Jorden som en enda stor vattenpöl. Blåsten snålt ifrån sidan, smitandes in mellan kappans knappar.

Det var där jag hittade henne. Mitt ute i obygden, där vi först hittade en blomsteraffär som hjälpte oss att förvandla en försvinnande julhelg till en väntande nyår. Det var öppet. I en sådan där prylaffär, där allt liksom ligger lite huller om buller. Stökigt skulle vissa kalla det. Skattkammare! Är ordet jag söker. Hylla efter hylla med saker att upptäcka. Och trångt, det ingår alltid i den här typen av affärer att det ska vara trångt. För det spelar egentligen ingen roll hur många gömda rum som finns bortom alla nästkommande hörn, i en sådan här lokal blir det alltid belamrat, oavsett kvadrat, eftersom det är en pryljägare, samlare som står på hyreskontraktet. Och en sådan kan, uppenbarligen, alltid fylla ut, varje liten vrå.

Jag ljuger inte! Längst in, bakom, det allra sista hörnet, bortanför den minimala toaletten, innanför det som verkade vara märkt med "endast personal", där stod hon och väntade på mig och alla mina barndomsminnen som vällde fram. För mamma hade en likadan. Eller har? Jag har glömt att fråga om hon har sin lilla sydam kvar. Påminn mig att jag ska fråga!

Numera står hon i vårt kök, ni har säkert sett henne skymta fram ibland? I diversebutiken hittade jag henne i sin originalkartong. Det är just den kartongen som har hindrat mig ifrån att ge den "itu-delbara-damen" ett soloinlägg. Jag kan inte hitta den förbaskade papplådan, den måste ha förpassats längst in i prylgarderoben. Och det är just den boxens utanpåtext som bär på den viktiga? informationen om hennes ursprung. Ser hon inte lite anglosaxisk ut? Aristokratisk?

Nu stuntar vi i ursprunget, tycker jag. För jag beundrar henne så! Hon jobbar så effektivt när det gäller. Häromdagen när mannen skulle ut på ett av sina lustigare uppdrag, fick hon göra en nödutryckning. Innan hon knappt hade hunnit lyfta på kjolen, så visade sig rätt kulör finnas i hennes hemliga gömmor! Jag hjälpte henne bara lite, lite grand, genom att trä nålen och sy ett par stygn.

Hon påminner lite om den itusågade damen när hon är som mest upptagen, men då bryr hon sig inte så mycket om just utseendet. Läppstiftet, det rödaste, röda, sitter visserligen på plats även när hon arbetar så att svetten (plasten smälter :) lackar. Lite läskigt kan det kanske se ut för en utomstående, när överkroppen skiljs ifrån den vida klockade plastkjolen? Där i mellanrummet har hon en dyna som man kan kalla nåldyna, om man vill. Jag har inte velat göra det, är lite rädd att skada henne för mycket, vill inte sticka den midja som var, är, så oförstörd.

40. 000 swarovski-kristaller var det tydligen i den monegaskiska brudklänningen igår. 40. 000!?  Oh, la,la! Visst var klänningen fin och självaste herr Armani hade designat, men nog var tillställningen något  - stel? Även om Monaco var vackert utsmyckat till ett röd-vitt blomsterhav. Och vädret fullkomligt strålade på alla bröllopsgästerna. De kvinnliga gästerna sågs ivrigt solfjädersviftande, i ett tafatt försök att förbli svala.

Mannen tyckte det var lite konstigt att jag , som värsta smygmonarkist, lämnade så många småspydiga kommentarer efter mig, där ifrån soffhörnet. Visst var hon vacker och Gracelikt sval, den nyblivna furstinnan, men det saknades lite kärleksfulla ögonkast, tyckte jag. Kanske har man bara blivit bortskämd med våran egen "Vicka", hon som bjuder så mycket på sig själv och gifte sig med en alldeles vanlig groda, förlåt prins, så kär, så kär att det inte gick att undgå, ens det mest förhärdade öga?

Vacker musik var det också, högtidligt med Mozart, ett par afrikanska noter och de katolska bröllopsceremonierna, men allt smakade lite för mycket pengar, sponsring och jet-set, för mina smaklökar. Men vad vet jag? Förhoppningsvis är de alldeles, alldeles underbart kära. Charlene och Albert. Oavsett mängden påsydda pärlor på kjolen.



så hörs vi snart.
:)
/helena



ps Det var väldigt kul att återse Brudgummens systrar, i alla fall. Den skandalomsusade Stéphanie, som jag läste om så ofta, på den tiden när jag, ofta, befann mig på arbetsplatser där det fanns skvallerblaskor. Visst var hon ihop med en cirkusartist ett tag? Och gjorde någon slags sångkarriär? Och den vackra Caroline, som miste sin man. Mannen med en alldeles särskild förkärlek till snabba åk. Hennes barn är så söta, som kommentatorerna också påpekade, de är så lika sin pappa. The spitting image, eller vad det nu heter på franska.