Jodå. Tackar som frågar.
Knäont och tidsbrist är de två "sjukdomar" som hindrar mig från att ta världen, livet, bloggen och alltsammans med storm just nu.
Nåja.
Idag har jag i alla fall sett vårens första fjäril! Den ligger i hallen och vilar sig nu, den tar igen sig efter den långa flygfärden hem ifrån Kupan.
Och så hittade jag en annan scarf också, en grafiskt stormönstrad. Med orange och gröna fält. Inget vidare vintage-upphetsande kanske, tycker ni. Men jag ser ändå fram emot att ha fjärilar som svärmar runt halsen snart.
Bilderna ovan symboliserar helgen som gick.
Och som den gick!
Swisch - så hade den envist tickande visaren gjort sina 48 små varv. På nolltid.
Swisch - lät det om alla skridskorna på TV:n. Och jag gjorde en försiktig parkettpiruett i ren sympati. Och så fick jag ont i knät igen. Fast det berodde nog inte på det.
Swisch - så låg det en ny randig klädhög på den nyrensade stolen igen.
Swisch - ett ord som tar mig genom alla seklen i den inspirerande, vackra boken - som jag berättar mer om sen.
Swisch - så föll pudersnön igen.
Och sedan gjorde taksnön en extra låg high five mot marken.
Swisch - så slängde solen sina långa eftermiddagsränder genom persiennen.
- Och snart blir det oväder, sa rubrikerna som swischade förbi mig idag.
Men i hallen ligger det en fjäril och väntar.
:)
/helena
ps Om nu någon av någon outgrundlig andledning skulle vara intresserad att läsa mer om mitt sedan länge trilskande knä - så hittar ni den långa versionen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar