"Jag är en man som blickar ner från en bro"

Här sitter jag och känner mig lite upprymd! Ja, nästan lite euforisk faktiskt. Och inspirerad.

Nu kan jag riktigt höra hur alla förväntningar där ute - förväntningar på vad det kan vara för exceptionellt och spännande jag har upplevt idag - får punktering. Kanske inte att det smäller som ett exploderande däck när jag berättar om skälet till mitt upprymda tillstånd, men det pyser allt ut lite luft ur era förväntningsballonger nu när jag berättar att jag har tittat på - Babel!

Pyspunka direkt va? Men litteraturen kan faktiskt ha den inverkan på mig, och i bästa fall på en stor del av den övriga mänskligheten, också.

Idag var det traditionsenlig prepåsk-deckarspecial med bland andra Anne Holt, som berättade om sin senaste. Om att sörja i skuggan, av den Stora sorgen, om att få plats att sörja i sin egen "lilla värld", när ett helt land samtidigt närmast är förlamat av sorg. Om barnens ständiga utsatthet i ett samhälle som helst inte vill se. Om barndomen, den oundvikliga, och dess förmåga att hoppa upp och bita dig i din - medelålders lätt cellulitangripna - rumpa! Om du vänder den ryggen.

- Och hur i all världens namn kan man bli euforisk av något av det där deprimerande, sorgliga, då?

Jo, för att orden, meningarna, sammanhangen och följderna engagerar. Leder till samtal. Om allt möjligt. Man vet ofta var starten för tankebanorna finns, men man vet sällan var de ska landa. Något som börjar i sorg kan ju faktiskt i den bästa av världar leda till någon typ av utveckling. Eller åtminstone till förändring. Om man har tur. Och lite skicklighet.

Nog om Babel. Se det bara! - om ni missade lovorden över Maria Langs tidsenligt läckra adjektiv.

Eller läs åtminstone några av Jonas Hassen Khemiris ord om barnen, idrotten och livet i dagens Sverige. Snart klassiska Babel-citat skulle man kanske lite vitsigt kunna kalla dem? Kan man annat än att tycka om denne sympatiske tiger som vägrar att tiga? Tycka om hur han går från att leta efter lokala artefakter ute på djupa vatten (bokstavligen!) till att utmana både gud och självaste statsmakten. Heja! Ser fram emot nästa veckas Khemiri-praktik, redan nu.

Önskar att jag hade varit så modig på någon av mina egna prao-praktiker, men å andra sidan är ju Jonas något äldre än vad de flesta av oss är när vi prao:ar...

Orkar ni med ett par ord till? Jag kom att tänka på den där bekantingen som jag rekommenderade att läsa dikter, små lyriska berättelser, hur hon skruvade på sig och sa att hon tyckte det var svårt att inte fastna i dem. Svårt att inte bli helt uppslukad av funderingar runt allt det där som inte alltid skrivs ut. Allt det där som inte skrivs dig på fingrarna eller slås dig på näsan. Att så mycket - ibland - lämnas åt läsaren att själv ta hand om.

Men jag tänker lite tvärtom; att du kan öppna boken, nästan på måfå, suga in en enda strof - om det är allt du hinner - och sedan gå och suga på den en hel dag. Smaka på orden, gurgla runt dem i munnen lite som en professionell vinprovare. Sen kan du ju välja om du vill spotta ut de små och stora bokstäverna igen. Eller svälja allt med hull och hår!

Häromdagen hände det mig, när jag öppnade en lyrikbok, helt på måfå. På sidan 88. Där mitt på sidan överrumplade de mig - orden. Så synbart enkla och lättsmälta. Eller?

Först tänkte jag bara ge er den där speciella strofen - den som överrumplade mig, men jag tycker att den förtjänar hela sitt sammanhang, så jag kompromissar genom att använda lite större text på de rader som smakade mest. Smakade mer. Håll tillgodo!

"Jag är en man som blickar ner från en bro och ser mig
speglad i det rinnande vattnet,
 

jag känner inte igen mig, det kan vara en vandrare vilken
som helst,
 

jag är en son som försökt vara sin egen far, en hädelse mot
allt ursprung,
 

likt ett träd har jag ingen historia, har bara vuxit på mitt
sätt, med vinden och mot den,
 

jag har försökt älska stenarna överallt och finna samma 
ögonfärg hos alla vatten,
 

kanske är det hungern som är mitt sanna arv, en hunger
utan tröst eller tillit,
 

hungern i sig som är hungern i mig, en varg som finner sin
snö överallt.
 

Jag är ett styvbarn i detta land, kommer aldrig hem, irrar i
cirkel,
 

styvbarn utan en rotfrukt att gräva upp ur jorden, blott
dimman öppnar sig ett ögonblick
 

och stänger en grind, sotsilhuetter mot en mjölkig dag,
 

oigenkännliga röster skräller långt borta utan att ge eko,
tjälen låter stenarna sjunka med en suck så som luften går
ur den jäsande degen,
 

men det är en suck som inte vänder sig till mig.

Tankens nålbrev glittrar som om jag stod vid stranden av
en sjö i motsol,
 

men jorden gömmer sig under träden, tills jag inte ser
träden för bara skog,
 

vägen drar fram upphöjd som en fördämning, trafiken
larmar bland trädtopparna,
 

gården ligger nedanför i sitt gröna snår och slickar sina sår,
den sista grånade hästen niger inför solnedgången likt en
flicka som blivit gumma
och vinden visslar i grimman på grindstolpen utan grind."
 

/av Artur Lundkvist

ur "Livet i ögat"
urval av Staffan Andrae i samråd med författaren
Förord av Lars Forssell
Svalans lyrikklubb

Artur Lundkvist 1929 - 1969
Stockholm Alb. Bonniers Boktryckeri 1974




:)
/helena