Utanför pågår våren för fullt och jag kommer igenstans. Men en röd fjäril har i alla fall flugit in hit till mig.
Jag känner mig inte riktigt i pepparkaksform, skulle man lite vitsigt kunna säga, om man ville. Men jag har äntligen diskat mitt pepparkaksfår, efter att ha fiskat upp det ur en sedan länge bortglömd kasse. Och medan jag är inne och inte kan göra så mycket mer än ingenting, är många människor ute och söker efter Maj-Lis igen. Och jag beundrar alla som bryr sig. Katarina Larsson skrev så bra om det häromdagen - det goda samhället på spåren. Att vi människor är gjorda för att bry oss om varandra. Det känns bra, även om knät värker just nu.
- Det låter som namnen på tre bröder, säger mannen när jag läser upp det latinska namnet på fjällräv. Canis (Alopex) lagopus, står det på baksidan av kortet med de tre små busiga rävarna. Och jag konstaterar än en gång att jag fortfarande har kvar förmågan att uppskatta saker som inte kostar någonting. Eller bara en enda krona då, som det här söta suddiga gamla kortet ifrån Myrorna.
And Håkan H. Need I say more?
Kvistarna som jag plockade in - eller snarare de stora grenarna - kommer jag någonsin få ork att göra något fint med dem? Ibland får paniken fäste. Paniken över allt man aldrig orkar hinna. Hinner orka? Det viktiga och det lättviktigare. Men tyget på kudden, den som mannen sydde i slöjden, för cirka tusen år sedan, det är fortfarande fint.
Läser vidare bland Claes Erikssons kloka ord om "... vårt lilla mordhot, mot vårt jordklot". Hittar min favoritstrof; "... Men hur vi vrider och byter sidor, så är det ostridigt sedan tidigt, att skulden vilar på oss med bilar och rymdraketer och... poeter ..." Yes. Fast No liksom. Och Göran Greider skrev om sin hund som ylade med i förra årets första maj-sång. Han frågade sig om det kanske var ett djurrättsetiskt inlägg.
Men julen är ju ändå aldrig långt borta, konstaterar jag...
...samtidigt som jag stänger fönstret om grilloset och tänder min röda fjäril.
Sköt om er.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar