Mer mor. Och barn. Och djur.

Första gången jag la ögonen på den lilla tavlan så blev jag alldeles betagen. Av modern. Av barnet. Av dem tillsammans.

Se bara på de identiska frisyrerna, de tillrättalagda svarta håren. Och ögonen. Barnets outgrundliga mörka och kvinnans oåtkomliga, nästan obefintliga, som om de på något sätt ville uttrycka frasen; bara ögon för dig. Bara ögon för sitt barn. Så känner jag när jag ser den lilla träsnittsgrafiken.

Gehlin, står det nere i det högra hörnet. Gehlin, som i Hugo Gehlin (1889-1953).

Mitt nyfiknaste sökarfinger ledde mig från sammanfattningen hos wikipedia in till den här mycket utförliga och informativa sidan. En sida som är utformad av någon Gehlin mycket närstående. Och jag tycker man riktigt kan känna hur hela sidan andas av kärlek till den här verkligt mångsidiga konstnären. Och hans många olika verk och gärningar.

Ett riktigt universalgeni verkar han ha varit - Hugo Gehlin - inom flera av konstens och formgivningens uttrycksformer. Träskulptör, grafiker, målare, glasformgivare (Gullaskrufs glasbruk), är bara några av alla rubriker han kan nämnas under. Han utförde också hel del arbeten i olika offentliga byggnader (bl. a. i kyrkor och badhus), såsom glasmålningar och olika verk i mosaik.

Och så skrev han dikter! Bara en sådan sak.

Allt detta, och säkert mycker mera - som exempelvis barn och familj - hann han med på bara 64 år.

Tänk vad en del människor verkar lyckas stretcha ut tiden. Eller handlar det kanske bara om att kunna komprimera allt på ett bra sätt? Fråga inte mig, jag vet inte. Min tid har alltid känts för kort, hur mycket jag än har försökt att sträcka ut min stackars för korta tidsrock i sömmarna efter tvätt.

Men den där dagen, kvällen, för några år sedan när jag hittade den lilla tavlan på auktion, den tycker jag var en alldeles särskilt välplacerad tidsinvestering. För varje gång jag lägger ögonen på modern och det lilla barnet på armen, så känner jag en alldeles speciell ömhet.

Med andra ord en välinvesterad 50-lapp. Och en välplacerad tavla. För varje gång jag inte står ut med det som visas på den allra fyrkantigste av skärmar, strax nedanför tavlan, så kan jag höja blicken mot det kärleksfulla, välfriserade, paret.


:)
/helena



ps Ni som känner mig lite bättre nu, ni vet att mitt hjärta alltid börjar bulta fortare när det kommer till djuren. Även om djuren råkar vara uppbyggda av mycket, mycket små beståndsdelar, som i det här fallet. Läs om mosaikdjuren som räddades och fick ett andra liv!