När parketten har svalnat något så ser man...

... att där står en ståtlig vas. En tysk vas. En västtysk vas. Jag samlar ju inte på tyska vaser - till skillnad från vissa andra - men den här stiliga kunde jag bara inte motstå. Har alltid varit lite svag för just den här blomrelief-varianten. Sceurich heter tillverkaren och modellen betecknas 280 - 40. 40 som i 40 centimeter hög. Eller 40 centimeter över parketten, som jag säger.

50 kronor tyckte jag var ett ganska bra pris, med tanke på att det var i en välgörenhetsaffär som jag hittade den, i detta nästan helt perfekta skick.

Som sagt, jag samlar inte, men nu har jag några stycken ändå. Några, för mig, speciella, fina. Som den här lilla sötnosen, som faktiskt färgmatchar sin stora avlägsna kusin rätt så bra.

Inne hos Cinna på Tusen Vaser hittar ni massor av tyska vasskönheter att beundra - undrar om hon inte har över tusen nu? Väl valda delar av hennes digra W.Germanyvas-samling visades desssutom i ett nummer av tidningen Retro tidigare i år. Ångrar lite nu att jag inte köpte det numret, utan bara snåljåpigt stod och tjuvläste det inne på ICA.

Jaja, man kan ju alltid kika lite på Retros hemsida i alla fall. Där man, bland mycket annat, kan ta del av fyndiga experttips angående hur man rustar sig bäst för den just nu förfullt pågående loppis-högsäsongen. En del bra råd, men det där med att fokusera förstår jag mig inte alls på. Och då menar jag inte bara för att jag personligen är en sådan typisk fokusfobiker, utan för att jag alltid gör de allra bästa fynden när jag är ute och spanar efter "ingenting alls".

Alltså när jag lyckas hålla sinnet helt öppet. Det är då jag hittar ett par helt oanvända solglasögon för 20 kronor i den där stora skräpiga skålen på Emmaus och en helt oemotståndlig, djurisk, färgglad scarf ifrån Lindex höstkollektion - bland alla 30-40-50-kronors scarferna - på Myrorna för 15 kronor. Och en hel massa annat livsnödvändigt.


:)
/helena




ps ... att mitt knä fortfarande tvingar mig att hålla mig på mattan.