Det kändes som att det fanns en saga här. En historia att berätta. Gällde bara att hitta rätt berättelse. Rätt röst. Kändes inte som att det bara var den gamla vanliga visan, här hände något annat. I skarven mellan dröm och verklighet händer det ofta något annat.
På sätt och vis är det inget nytt - den lilla täppan berättar samma saga om rost och rufsighet. Fast aldrig exakt på samma sätt som förra gången. Rosten blir rostigare, precis som jag vill ha den. Rufset blir mer eller mindre rufsigt, beroende på när jag orkar ta på mig skapelsens krona och leka bladdrottning.
Är det här sagan om den ständigt sökande, snurriga vinbärssnäckan och den lilla, strävsamma, vita blomman då? En sannsaga? Sagan om en ovanligt vacker vänskap? Ja. Jo. Kanske.
För inte kan det väl handla om paradiset och ormen? Inte kan det väl vara så ursprungligt och klassiskt och mytiskt? Nej. Jo. Kanske.
För visst, det är sant att paradiset finns där min älskade är. Och att bältet runt hans midja ringlar sig så s(l)ött och snyggt. Den berättelsen är inte ny, bara vintage. Bara helt vanlig, ovanlig vintage.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar