"... Vid fyratiden steg Levin med klappande hjärta ut ur en droska framför zoologiska trädgården, och slog in på den väg, som ledde till kälkbacken och skridskoisen. Han visste, att han skulle finna HENNE där, ty han hade sett familjen Stjerbatskijs ekipage framför ingången.
Det var en härlig vinterdag. Vid ingången stodo landåer och slädar, droskkuskar och gendarmer i långa rader. På de välvårdade vägarna vimlade det av fint folk. De gamla björkarna i zoologiska trädgården voro höljda i rimfrost och snö, som voro de skrudade till högtid.
Under det Levin gick fram åt vägen, sade han för sig själv:
- Lugna dig! Vad är det med dig! Kan du inte hålla dig lugn.
Men ju mer han försökte lugna sig, desto upprördare blev han, och andedräkten stockade sig i hans hals. En person, han kände, ropade på honom, men han såg icke, vem det var. Han närmade sig kälkbackarna. Kälkarna gledo ut för sluttningarna med rask fart, det knakade i medarna, och överallt ljödo glada röster och muntra skratt. Alldeles i närheten låg skridskobanan. Han igenkände genast HENNE bland skridskoåkarna, och han förnam hennes närhet av den glädje och den fruktan, han kände. Hon stod bredvid en dam vid andra ändan av skridskobanan, men hon skilde sig icke från sin omgivning på något sätt. Men för honom skilde hon sig från mängden, som hade man planterat en ros mitt i en nässelhög. ..."
Känner ni igen det? Tänkte att vi skulle ära dagen med lite klassisk kärlek först. Tolstoj. Anna Karenina. Citatet ovan handlar om Kitty. "En ros mitt i en nässelhög". Det ni! Vilken skön yttring av amour!
Har ständigt dåligt samvete, rent av komplex, för att jag inte läst så mycket av de stora klassikerna som jag borde. Borde och borde, så mycket som jag VILL. Orken, tiden och prioriteringarna, ni vet. Men nu har vi i alla fall börjat läsa Anna Karenina. Högtidlig högläsning. En bland fyra andra böcker, som jag nämnde. Vi utmanar oss med flera parallella historier. Men det går väl så där, för de andra verkar så trist skrivna. Fast det är förstås orättvist att jämföra dem med självaste Tolstoj. Det märks direkt när någon har förmågan att formulera sig bortom tid och rum. När personskildringar och omvärldsanalys är lika klockrena som klokt ironiska. Humorn. Som vanligt är det humorn som avgör om en berättelse håller eller inte. Och en uppenbar kärlek till sina karaktärer. Ömhet, nästan. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, vi har ju inte kommit så många kapitel in än. Kanske har jag en helt annan åsikt mot slutet.
TV:n ja. Ni undrar kanske vad den gör här? Mitt i läsningen? Den symboliserar den svåra balansgången mellan skärmtid och annan tid. Om jag ville dra allt till sin spets, då skulle jag kunnat hävda att: "Allt jag har lärt mig har jag lärt mig från teven (eller någon av skärmarna numera då)". Men det är förstås en sanning med mycket modifikation. Men faktum är att; över åren, genom tiden, har jag lärt mig en hel massa just av att ta del av informativa dokumentärer, givande serier och intressanta diskussioner och debatter på dumburken.
Numera får den ofta vara avstängd. Har annat att göra. Skriver, som ni vet. Både mer fritidsbetonat och annat. Skapar i bild och ord. Läser. Läser Läser. Det är framförallt läsningen som är den stora anledningen till att skärmen får vara avstängd oftare än förut. Men det är en ständig avvägning, för det finns så mycket bra att ta del av. Och sport. Sport. Sport. Sport. Och lite idrott på det.
Och film. Film på längden och tvären. Film vill jag alltid se mer. Ju fler jag ser, desto mer säker blir jag på att de är den främsta källan till kunskap. Om omvärlden. Om medmänniskor, i vår egen tid och i andra. Om hur saker och ting fungerar, eller borde fungera. Så sanningen är nog snarare att jag har lärt mig det mesta jag kan genom att ta del av många berättelser och levnadsöden i filmmediets upplysande mörker.
Nog om det. Nog om mig. Nu till Tully. Tully är dagens filmtips. Tully tog mig och mannen med storm. En humoristiskt film om livets realiteter. Om drömmar. Om vardag. Med Charlize Theron och Mackenzie Davis i de bärande kvinnliga huvudrollerna. Skulle vilja berätta så mycket om den här filmen, men det kan jag inte. Det går helt enkelt inte, för då skulle jag förstöra filmupplevelsen för er som inte har sett den. Se den! Det är allt jag kan säga. Den handlar om kärlek. Såklart. Kärleken till...ja...själva livet.
<3
/helena
ps Det är något särskilt med att läsa ur ett solblekt halvfranskt band. Läsupplevelsen blir så mycket mer och större när boken du håller i är tidlöst vacker. Min version av Anna Karenina är från 1928. Översatt till svenska av fil. kand. Blenda Svensson. Blenda. Visst är det ett vackert namn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar