Pia & språkpolisen

Det är svårt att börja. Svårt. När man inte vet var allt började. Var det kommer ifrån - hatet. Hotet mot våra demokratier.

Därför börjar jag med Pia. Hon sitter där på den kyliga trappan, mest småligger. Hon blundar nog lite. Sträcker ut armarna mot den klara sommarhimlen och undrar vad just hon gjort, för att förtjäna allt detta. Hela härligheten. Att få bo i en värld fylld av möjligheter. I ett lovande och löftesrikt land. För på 1970- och 1980-talen kunde det kännas så, och ibland verkligen verka så. På riktigt. (Även om det förstås pågick krig "överallt" runt omkring oss i världen då också.) Nästan som ett paradis. Som kröntes av samtal om fred, frihet, nedrustning och antikärnvapenavtal. Och av rivningen av inte mindre än en hel hård järnridå och en lång knasig mur.

Här sitter vi nu. Pia och jag. Dockan och jag. Den evigt unga dockan och tantflickan. Och undrar vart allt tog vägen? Vart tog framtidshoppet vägen? Det som ilade på ett bra sätt i magen. Det som gjorde hjärtat lätt. Vi vet inte. Vi vet bara att vi måste göra vårt bästa för att rädda världen och den livsviktiga demokratin.

Vi måste rädda världen från gubbigheten, konservatismen och "tillbaka-till-spisen-mentaliteten". Pia och jag, vi var ju så stolta över alla män - och kvinnor - som trodde att jorden skulle bli en ännu rundare och mjukare plats att leva på, om bara fler kvinnor fick komma till tals. I finrummen, i talarstolarna, i skolbänken, i ovala rummet. Och visst har det blivit mycket bättre på den fronten, jämställdhetsfronten, men det svider otäckt i magen när man hör gubbarna skrika om att kvinnorna ska föda fler barn - av rätt sort. Gulp. Då är det lätt att bara sätta sig ner på rumpan och börja fulgråta och glömma bort alla de goda krafterna.

De goda krafterna finns överallt runtomkring oss, och förhoppningsvis inuti oss, det får vi påminna oss nu.

Pia och jag läser Impuls (Nr 1, Februari 2019). Bläddrar bland orden vi älskar - folkbildning, kultur, gemenskap, rättvisa, fortbildning, ödmjukhet, solidaritet, kunskap, nyfikenhet, tidlöshet, sprängkraft, språngbräda. Kanske läser vi in några extra ord mellan raderna också, bara för att vi blir så uppspelta.

Vi läser om polisen som flydde sitt hemland och hittade hem i Åre. Vi läser om kloka människor som slog ihop sina kloka huvuden och kom på att; de flyktingar som hade en aning högre utbildningsnivå med sig i bagaget hit, kunde bli de som utbildade dem som hade en aning mindre med sig i sin språkliga kappsäck.

"... - I Sverige kan man göra allt man vill! ..." Det läser vi, Pia och jag, och blir glada och stolta och önskar att alla som bor här, och kommer hit för skydd och överlevnad, skulle få möjlighet att uppleva den känslan.

Vi läser vidare, om Cilla Naumann. Om att skrivandet är hennes sätt att leva och tänka. Vi läser och känner ödmjukt igen oss.

Pia läser högt för mig om avkoppling istället för uppkoppling. Jag läser om ljuv musik, om Lina som är beredd på det värsta och om Bartosz och hennes och mångas ideella engagemang.

Sedan stannar vi upp, på sidan 30. Hos Hédi. Hédi berättar om hur det var, hur allt började med språket. Hur man slutade prata om människor och började prata om människor som svin. Vi fattar ingenting. Eller det gör vi, för vi har läst allt så många gånger förut. Men vi fattar inte varför så många inte fattar vart vi är på väg. Vart det barkar hän, när man slutar se på människor som medmänniskor. Vi läser om hur förändringarna kom långsamt och subtilt, hur farligt det är med tillvänjning.

Vi tänker samma tanke, Pia och jag, att nu, NU, går det inte långsamt. De högljudda populisterna och deras enväldiga, otäcka, livsfarliga "sanningar" flyger över världen med ljusets förvirrande hastighet. Mörkret sprider sig förvirrande nog med ljusets hastighet nu. OCH VI MÅSTE REAGERA! AGERA!

VAKNA! VAKNA! VAKNA! Skriker Pia i mitt öra. Samtidigt som hon påminner mig om att människor som skulle massmördas i gaskamrarna fick veta att de skulle få "specialbehandling". Något som låter positivt i de flestas öron.

"... För vem kan tro att oskyldiga människor mördas bara för att de tillhör en annan grupp? ..."

Enligt ordboken "uppfanns" inte ordet språkpolis förrän 1992. Jag har nog varit en sådan mycket, mycket längre än så. Har alltid gillat orden. Har alltid velat använda dem till något bra, hoppas jag. Men ofta har jag skämts över att vara språkpolis. För att det kan verka fult, enligt Jante och hans anhang, att förhäva sig med en egen, nedskriven, eftertanke.

Därigenom har jag också indirekt skämts över det finaste av allt; tanken att det är nödvändigt att så många som möjligt ska kunna, och få möjligheten, att uttrycka sig. Naturligtvis är det tråkigt med språkpoliser som hela tiden bara pekar finger och påpekar när folk stavar fel och stakar sig och sådana petitesser.

En riktig - positivt laddad - språkpolis vill att alla ska få tillgång till ett språk - flera! Och få möjlighet att göra sin röst hörd.

"... Demokratin kan tyckas vara lika självklar som att andas. Men de senaste årens auktoritära rörelser i länder nära oss och längre bort har visat att den snabbt kan relativiseras och nedvärderas, hotas till livet kort och gott. Det gäller också här. ..."

Orden ovan är hämtade ur: Handbok för demokrater. (Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?) Redaktörer: Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo. Natur & Kultur. 2018.

I den finns bland annat Hédis ord att läsa. Men där hörs flera röster, för som redaktionen konstaterar: "... Det demokratiska samtalet ska spreta, det ska bestå av en kör av olika stämmor. Demokrati kan definieras som en sund oenighet. Det farliga är inte att ta del av åsikter vi ogillar, det farliga är om bara en röst, en åsikt släpps fram och om samtal och argument övergår i hot och hat. Då eroderar demokratin inifrån.

Så här är en kör. 21 bidrag, 24 författare. Alla har de hörsammat författaren Hédi Frieds uppmaning om att ' göra något för att skydda demokratin'. ..."

Så, låt Pia och den lilla flickan som blev en kulturtant, leva i ett fortsatt mångfacetterat och nyansrikt samhälle. Låt oss alla få prunka och blomstra. Låt oss, var och en på sitt sätt, få vara våra bästa jag så ofta vi orkar. Så att vi tillsammans kan skapa en bättre värld för så många som möjligt att leva i.

Vi låter den fantastiska människorättskämpen och överlevaren Hédi Fried få sista ordet:

"... Det som började med nedsättande tillmälen, inledningen till dehumaniseringen, fortsatte med isolering i gettot, och resulterade i mord. Det har hänt, det kan hända igen. Ignorera inte det som händer omkring dig nu, för jag känner igen denna början. Man ser den överallt, inte minst i forumens kommentarsfält på internet, där avhumaniseringen av människor görs lätt och utan eftertanke.

Vänj dig aldrig, blunda inte för det obekväma, för tecken som kan förebåda ondska. Höj din röst för rättvisan, fånga ögonblicket när din röst kan ändra på det påbörjade onda och var med och skapa en bättre värld. ..."

<3
/Pia & språkpolisen

ps Pia och jag växte visserligen upp i det som retrospektivt kan verka vara den bästa av världar, men det kunde hända även där och då - på 1970 och 1980-talen - att någon, vuxen!, använde tillmälet j-a jude om någon. Bara så där. Godtyckligt. Slentrianmässigt. Som ett skällsord vilket som helst. Det gör ont att tänka på det. Det gör verkligen ont ända in hjärterötterna att tänka på att jag hörde de orden långt innan jag var gammal nog att överhuvudtaget förstå vad det innebar/innebär att uttrycka sig så plumpt, idiotiskt, ignorant, historielöst och fullkomligt okunnigt.