Föremål för beundran

- Har du haft någon sådan dröm nyligen? En där du känt dig helt salig av glädje när du vaknade? Inte? Nej, det är minsann inte varje natt man får förmånen att drömma något vackert, sammanhängande eller ens begripligt.

Jag hade faktiskt turen (skickligheten?) att drömma precis en sådan salig drömsekvens för några veckor sedan, och den har liksom följt med mig sedan dess. Den har stannat kvar, och jag ler fortfarande när jag tänker på den. Borde kanske skriva ner den på något sätt. Men jag vet inte, kanske går den sköna känslan förlorad då, om innehållet, så att säga, materialiseras?

Ska inte tråka ut er med mina drömmar här, det är ju oftast så tråkigt att ta del av någon annans. De är så personliga, bara för dig själv att eventuellt tyda, och/eller njuta av.

Ville bara berätta att jag strax är klar med kvällens/nattens lilla skrivövning och nu tänker gå och drömma en sådan där salig drömsak. För visst måste det gå att bestämma sig för att drömma något bra och intressant, ja nästan vackert? Bara man spänner bågen och sömncentrat tillräckligt hårt, tänker jag mig. Eller inte.

Anyway. Ville bjuda er en helgblomma, i vintage-format såklart! Hittade den här fyra år gamla buketten i mitt massiva bildarkiv. Tyckte om solen i den. Och prylburken som vas. Undrar var jag har gjort av den? Tur att man fotar sina saker så att det går att njuta av dem även när man inte har en aning av var de har blivit av.

Och så ville jag plåga er med rubriken ovan. När jag kom på att jag nog aldrig använt den dubbeltydigheten under alla mina år av vintage-föremål-bloggande, så var jag bara tvungen att testa den på er direkt. Förlåt.

Trevlig helg på er! Och dröm så sött nu. Dagdrömmar är också bra att ha, och lite lättare att styra innehållet i.

<3
/helena

ps Jo. Det var så här. Vi tar den korta versionen. Jag flög. Hade inga vingar eller så. Satt inte i något flygplan. Befann mig bara på samma våglängd som en fågel. Jag bara svävade där, jämte en kolibri eller nåt. En fågel som kan röra sina vingar så fort att den verkar stå helt stilla i luften. Där svävade vi tillsammans. Mot en blå himmel. Visst låter det nästan som en religiös upplevelse? Jag kände mig åtminstone helt salig när jag vaknade. Och gör det fortfarande när jag tänker på den ljudlöst flaxande fågeln. Hur dess vingar rörde sig genom luften, alldeles intill. Som en lätt smekning på min kind.