Det är något med isländska filmer. Språket? Javisst, gör det suggestiva språket sitt till, det adderar. Något läggs till stämningen med hjälp av språkljud och skiftningar, men det är inte bara det. Och självklart ska jag inte bunta ihop alla isländska filmer, för så många har jag faktiskt inte sett. Inte ens om jag bara tar hänsyn till de relativt få jag har sett, inklusive diverse serier, går de att bunta ihop till en homogen enhet. Men ändå, det finns något där - ett särdrag. En nerv, som kittlar ändå in i själva, ja, kan det vara själen? Jag tror faktiskt det.
A White, White Day (2019) är inget undantag från den själfulla regeln. I Hvitur, hvitur dagur - som den heter i original (fast med isländska i:n då) finns allt det bästa med en riktigt bra film, enligt mig. Starka, utmejslade, raka karaktärer - med en utsida som inte alltid matchar insidan. Nära relationer, i det här fallet mellan morfar och dotterdottern Salka. Ett lugn på ytan, som döljer något annat. En vardag som måste fortsätta fast inget är som det ska längre.
Saknaden. Den genomsyrar. Ett ögonblicks verk och din älskade är försvunnen. Och du måste leva vidare. Andas vidare. Gå vidare. Den känslan går in under huden när du ser En vit, vit dag.
Som vanligt är det inte själva handlingen som stannar kvar mest hos mig efteråt, när jag har sett en film som tumlar om och omvälver, utan det är själva känslan som stannar, när den sista ljusa rutan har rullat bort.
Det här är en bildskön historia. Det är hästar i gryningsljus och dimmiga vägar, mjölk som välts ut och mycket annat som får ögat att vilja svälja och svälja för att det blir så mycket som ska tas in på kort tid. Men det är ingen skönhetstävling, det är på riktigt, eller så nära riktigt fiktion nu kan komma. Det är rynkiga, åldrade kroppar i omklädningsrum och hamrade blånaglar och konflikter på blodigt allvar.
Men det är det suveräna samspelet och skådespeleriet mellan/av Ingvar Sigurdsson (morfar) och Ida Mekkin Hlynsdottir (barnbarn) som bär helheten. Och känslan. Känslan av liv och sorg och glädje och vardag som stannar kvar.
Håll gärna någon hårt i handen när du ser Hlynur Palmasons vackra film, allt känns bättre när man delar.
Trots att det är en sorglig film, är den inte sorglig. På slutet växer tillförsikten inombords. Känslan av att det viktiga är att ha fått förmånen att vara en del av en älskad människas liv.
<3
/helena
ps Under the Silver Lake (2018). En av de märkligaste filmer vi har sett. Smått obegriplig. Åtminstone innan man analyserat sönder den, som jag var tvungen att göra efteråt. Mmm, hmmm, visst, sa mannen ungefär när jag bla bla bla babblade efteråt. Andrew Garfield är galet bra i huvudrollen. Galet. Och all nostalgisk musik får en verkligen att gå i gång. En riktig filmfestivalare, som vi brukar säga om det lite mindre lättsmälta och lättfattliga.
Fast samtidigt är den enkelt uppbyggd, och det är här vi kommer till min analys - Spoiler Alert! Sluta läsa här om ni vill se och tänka och analysera och greppa och förstå helt själva istället!
Filmen är uppbyggd som en serietidning. Allt det ologiska blir logiskt när man tänker på filmens uppbyggnad på samma sätt som en traditionell serietidningsberättelse. Sekvenser som slutar hemskt och sedan inte förklaras närmare när storyn fortsätter. Övernaturligheter som verkar helt naturliga. Tid och rum som kastas om och runt. Långa skuggor som lurar. Mystiska mördare och väldigt konstiga samband och förklaringar som bara godtas. Kvinnor som kommer och går och drömkvinnan som bara försvinner. Koder som ska knäckas till varje pris och präriehundar som ylar. En riktigt bra film, faktiskt. Fast konstig. Väldigt konstig. Konstigt bra. (Man skulle bra gärna vilja kika in under den kreativa huvudskålen på David Robert Mitchell = writer/director).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar