Boesi

I ett svagt ögonblick, förra våren, lovade jag att köra lite improviserad poesiskola här inne. Kanske att det kan passa bra så här dagen efter dagen, efter dagen D, eller P då? Eller B som i bildpoesi, för jag tänkte tipsa om ett bra sätt att få igång skrivandet, om man har kört fast. Ett sätt att få invanda tankar ut på nya banor. Poesivägbanor med nya bulor på. Nya 'bulor' kan vara bra - även om man inte vill ha dem varje dag, eller behöver dem.

Kanske är det förmätet av mig att tro att jag kan lära någon något om skrivande?
Väldigt många bloggar som jag läser har en avundsvärt bra skribent på andra sidan tangentbordet. Alla skriver å andra sidan inte bloggar (även om det kan verka så ibland:), eller något annat för den delen. Ett tips eller två har väl aldrig gjort ont? Och jag har ändå glömt att ta mina *Antihybis* idag...

Eftersom jag tar detta självpåtagna uppdrag mycket seriöst, hm, så tar vi väl det steg för steg. Baby-steps:

1. Du tar en bild, vilken som helst, motivet kan vara fint, vackert, skrämmande, äckligt, gulligt eller urtråkigt. Det spelar ingen större roll. Men ibland kan det faktiskt fungera bättre med en lite trist, tillsynes oinspirerande och vid första anblicken intetsägande bild, för den kan, ofta, lämna större utrymme åt fantasin. Inte alltid, men ibland.
2. Sedan är det bara att börja skriva!
3. Nä, vänta lite här nu - först gäller det att hänga upp tanken på något speciellt i bilden. Kanske fästa fokus på någon liten detalj. Eller skippa fokus helt, anlägga en lite suddigare approach, titta på bilden lite snett ifrån sidan - även bildligt talat... Eller greppa helheten? Försöka trigga igång en annan del av hjärnan än den du normalt brukar använda när du tittar på bilder - och skriver, om du nu brukar göra det.
4. Sedan är det bara att börja skriva! Typ.

Ofta kan jag reta mig på att jag är så okoncentrerad och tankspridd. I många aspekter av det s.k. LIVET, :), fungerar den där flummigheten inte så bra. Rassel, rassel och pling!
- Hörde ni det där? Det var X antal presumtiva arbetsgivare som loggade ut. Eller heter det kanske googlade ut numera? Ja, dokumentären ifrån igår sitter fortfarande i. Slut parentes!) Men när det handlar om att hitta fram till skrivandet så kan ett något kaosigt anslag ge perspektiv och proportioner. För oavsett hur mycket nytt du försöker tänka - när du till exempel tankedissekerar din utvalda poetiska skrivbild - så kan du aldrig ta av dig just din unika erfarenhetsryggsäck och dina alldeles speciella omvärldsglasögon. På gott och ont. Mest på gott får man hoppas?

"Originalbilden till detta kort kommer från det tyska sällskapsspelet "Kartenhäuser", korthusen, från 1890-talet." Så står det på baksidan. Och; "Barnkulturverkstaden box 5025, 650 05 Karlstad"

Såå, det är bara bra att låta tankarna flyga och fara. Fram och tillbaka mellan hjärnhalvor och tidsrymder - samtidigt som du lägger dig vinn om att hitta lite nya bild- och därpå följande skrivvinklar. I hjärtats vrår gömmer sig mer än du tror. Och ur maggropen kan det fiskas upp stoff som definitivt kan vara skrivarvänliga. Usch, den formuleringen lät kanske lite obehaglig, men vad gör det, när den går att skriva ner?!

När jag skrev ner mitt exempel -  som snart följer här nedanför - så hade jag bl a läst en orolig fråga, inskickad till en tidning, en tidning som jag hittade någonstans och bara slängde en snabb blick i, men ändå kom jag ihåg frågeställningen så väl, kanske för att det fanns en vidhängade illustration? I alla fall, frågan gällde barn, grannbarn som kanske for illa. Undraren undrade hur man som god granne skall agera. Hur mycket man ska 'lägga sig i'. En bra fråga. Som tydligen stannade kvar någonstans inombords och interagerade med bilden och mig och min inte enbart lättviktiga "funderingsrygga".

Skriv gärna ner fragmentariskt, precis det som dyker upp när du tittar på och tänker runt din bild och så får du försöka foga ihop bitarna sedan. Lägga poesipussel, eller vad just du, nu, vill skriva.

På lek

Lova löften
om en lång ledighet
ifrån vuxenhet

lätt som en plätt
när gräset är grönt
och kittlar dödsskönt
under den tunna huden

Missta inte ett barn
för ett barn -
Misstagen växer
överallt, alltid
överalltid

Små människor kastar också långa skuggor
i mörkret
är leken
på riktigt

Någon måste stjäla sig
ett leende

Allvaret
alltid långt bortom
någonannans sotiga skorsten -
tänker den som vågar
hoppas

Är det genom sprickan
som den ljusnande framtid
ska sippra in?

Ungefär så där kan det bli när man spånar fritt runt en bild. Jag tog en bild som jag verkligen tycker är fin & sockersöt och så vred jag på perspektivet ett halvt varv eller så. Inte 180 grader, men en bit på väg.

Därefter gjorde jag en U-sväng, en U turn me on. ;). Jag började tänka lite på engelska och då blev det ett par andra strofer. Kanske början på en låttext?

With a blindfolded mind
You'll never have to see the crack
behind the ripped curtain

With a blindfolded heart
You'll never have to wear it
on your children's sleeves ...

Något sånt. Bara ett embryo till något än så länge. Kanske skriver jag vidare på det. Kanske inte. Den som lever, och läser vidare här inne, får se.



Mina kära läsare - vi hörs!
:)
/helena




ps Om det du plitar ner, jag tror fortfarande på den analoga pennans kraft!, blir bra eller inte bedömmer bara du. Och någon du tycker om? Eller respekterar. Eller både och? Dina kära bloggläsare? Om det nu alls spelar någon roll. Om det blir 'bra' eller något annat. Skrivandet för skrivandets skull, kan också vara ett motto.