I textiliernas garn

Någon gång, någon enstaka gång, händer det faktiskt att något nytt! kommer innanför dörren. Och fortsätter sin väg in i hemmet för att ibland hamna på en vägg. Ibland bakom glas och ram. Som de här pusselbitarna som köptes i bröllopsdagspresent (eller egentligen icke-bröllopsdagspresent i vårat fall:) för några år sedan. På Konstbolaget. Medans inramningen gjordes här hemma, i vår lilla stad.

Men katten då? Jo, den är så klart second hand, även om den alltid är mitt förstahandsval! Grönt är så skönt på nästan allt... utom på?
... skulle väl vara avundsjukan då?

Strax breve' hänger tvätten och väntar på att 'någon' ska förstå... ...att den knappast kan bli torrare än så!

Åt andra hållet hänger den där filten, den som jag alltid har gillat och samtidigt aldrig riktigt har förstått varför jag har -  just -  gillat den?! Den har väl något, something-something, som man säger. Men banne mig om jag förstår vad? Den har i alla fall hängt där bra länge nu. Lika länge som vi har bott här, tror jag bestämt. Och ni kan aldrig gissa var jag köpte den! Nej, jag lovar! ALDRIG!

'Carta Marina Et Descriptio...' står i alla fall nedanför filten, på golvet. En fin kartreproduktion av en gammal rolig karta ifrån 1539. Inropad för en blygsam summa, på auktion, för ett antal år sedan. Lovar att visa mer av den en annan gång. För den är verkligen fin och rolig. Lite speciell att ha - tycker jag.

Knasigt nog kommer jag inte ihåg vem som pusslade pusslet ifrån början. Alltså vem konstnären är. Kanske är det någon som kan tyda signaturen, där i hörnet?

Jag erkänner att jag mest hoppade upp, efter kameran, för att föreviga en av vårens första strålar. Den som visade sig en kort stund på våran sovrumsvägg. Sedan försvann. Förhoppningsvis kommer den snart tillbaka igen. Och leker!



:)
/helena




ps Jag sa ju det! Att ni aldrig skulle kunna gissa... Jo, jag var väl, som sagt, drygt tjugo år -  tror att jag hade sett en annons någonstans, med den oemotståndliga?! (vägg-) filten. Beslutet var därmed fattat. Svingade mig sedan upp på cykeln, lät håret flyga i den lååånga svalkande nerförsbacken till.... Statoil! Jag sa ju det.