Tranströmerdrömskt

I går när jag stod i det där rummet där tvättmaskinen bor. Kom jag att tänka på en dröm jag hade för ett tag sedan. Jag tror det var en mardröm. Jag fotograferade i alla fall något riktigt otäckt. Ni vill inte veta vad. Jag vill inte komma ihåg vad - men det gör jag förstås ändå.

Bättre då med dagdrömmar. Där får man envåldshärska fritt. Vara både regissör & rekvisitör. Maskör & sufflör. Och alla andra ör:er som bara går att komma på. Och fotograf eller kanske bildredigerare. Eller både ock. Allt är tillåtet. Allt nu! Om man så vill. Ingen väntan på att bättre tider ska komma. Eller det rätta ögonblicket. Alla ögonblick kan vara de rätta. Så skönt att ha ett myndighetsfritt hörn av tillvaron. Eller cancerlarmfritt. Eller åldringsvanvårdsfritt. Eller ett vadnivillfritt hörn. Om ni förstår hur jag menar?

Sedan kom jag att tänka på den där dagen i höstas. Dagen då jag hade hybris. Precis som om det var en övergående sjukdom ...

- Jo, jag hade en släng hybris här i höstas förstår ni, men jag tog lite *Aantihybi* (eller vad det skulle kunna heta?) och nu är allt så bra, så bra. - Inga symptom på högmod alls tydligen. - Proverna var heelt bra nu, enligt doktorn.

Ungefär så var det, när jag stod där i torktumlarbostaden och tyckte att det loja höstljuset, som smög sig in, bara måste förevigas. Där och då. Och så skrev jag en liten stump också. Det är där själva hybrisen kommer in. För jag kände mig som en stoor poet. Just då. Kanske var jag det. En liten stund.

En glipa
inte helt molnfritt
men vad gör det?

Himlen vill inte vara ensam

En igelkott prasslar förbi
precis samtidigt som Tranströmers ord
har stampat färdigt i sin överjordiska spilta.

Jag tuggar nästan fradga av otålighet
vill stjäla en gnutta av glipan!

Torkar bort lite grumligt vatten från kinden
medan jag undrar om hans redan klara, rena, rinnande enkla ord
fanns instuckna i den där invanda vardagsmappen
då under kontorsåren.
Behövde de varandra? Åren & orden?

Sneglar ut genom glipan 
På den rostfria bänken blänker vattnet
i tvättmaskinen snurrar åter ett segel, ett ljusblått
Skjortsegel. Ihopvikbara.

Nu önskar jag, bara, lite medgörlig vind
På vardagshavet.

/helena, hösten 2011.
(med en aningens gnutta redigering just i detta nu!)





ps Orden fördes ner på papper den första tvättdagen efter nobelprisutnämningen. Inte min. Oj, har jag gått och fått tillbaka den där jumla hybrisen igen? Värre än någonsin? Bäst att jag slutar nu. Tänk om den är smittsam? Akta er! :)