Så fort jag satte min fot på stans kullerstenar, strax efter att jag smällde igen lap top-locket i går eftermiddag, så kände jag hur tankarna började lätta. Mina läppar började också att röra på sig; - Vatten... stan är full av vatten... oh oh oh... vatten... stan är full av vatten... bara vanligt vatten, hörde jag min mun nynna.
- Här ska du se, lilla flicka... sa den snälle mannen bakom kassan hos Röda Korsets lilla second handbutik. Vet inte om det var de, för mogna flickors öron, ljuvligaste av ord som gjorde mig lättsint? Eller det faktum att de lagom höstmogna sommarblommorna på gator och torg matchade fynden i min kasse. Två färgglada örngott för en tia. Eller får vi kanske titta längre ner på djupet - för att hitta anledningen till tankens nyfunna lätthet? Längre ner i kassen alltså.
Både högt & lågt & ditten & datten for genom hjärnan på bara ett par nanosekunder, kändes det som. - Undrar om han någonsin funderar på att bara kliva upp och skita i alltihopa? Torka sig ordentligt och ta in på det där stora vita hotellet, det som ständigt lockar mittemot? funderade jag, med ögonen stadigt fästa på Fredrik Wretmans stora vackra alter ego - Bodhi.
Med hunger i benen och myror i magen. Eller hur det nu var. Började vi se oss om efter någonstans att få oss ett litet, litet skrovmål. Sjön suger. Vi ska äta, ni ska laga, ni vet. Jag visste precis vart jag ville gå. Och det visste magen också... Thai... - Aj, aj, ajabaja, sa den platta plånboken.
Så kebabens dag? till ära, jo mannen sa att han hade läst det någonstans, att det var det, gick vi och åt ett par burgare. Jag kunde inte riktigt släppa alla tankarna. Men de började ge med sig lite vid efterrättsdax - en sådan där god minihallonpaj. Mannen ville ha mjukglass, med kolasås. Den buttra plånboken gav sitt samtycke, till slut.
Sedan begav vi oss hemåt. Efter en lyckad liten utflykt vid vatten, bl.a. Jag har aldrig läst Monika Fagerholms roman och så värst underbar vet jag inte om jag är, men en kvinna vid vatten var jag en stund. En glad kvinna vid vatten. Underbart glad.
Det där med att underbart är kort - det tar vi en annan dag.
:)
/helena
ps
Bodhi goes doodie? Nej, det är inte samma foto som det allra översta, det här tog jag strax innan. Just precis när en dam med hund slank förbi. Snabbt gick de, men baken fastnade ändå på bild. Hundens alltså. Om ni inte tror mig så får ni väl klicka upp den då. Bilden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar