För er skull skärpte jag mig. Men det var väldigt nära att jag skrev 'Gööörmany' som rubrik... Eller Bay, bay, bay med tonerna av ett avklingande pojkband i öronen. Men jag skärpte mig i sista sekunden. Bara för eran skull.
:)
Har ni tänkt på hur närvarande de två gamla delarna av Tyskland alltid är? I alla fall för oss second hand-människor? (kallade jag just vår alldeles unika, speciella särart för en sekunda typ av människor?!) Nåväl, till saken. Titt som tätt träffar man på dem. De tyska vaserna, de västtyska vaserna. De som har blivit så populära på senare år. Att samla på. Rumsrena skulle man nästan kunna kalla dem numera. Får jag gissa att den här tusen-vas-sköna-damen har något med saken att göra?
Jag samlar inte, inte i egentlig samlarmening. Men de smyger sig på ändå - samlingarna. Ett tu tre så var de plötsligt - en samling. Det började så smått med den blåvita (usch vilka dåliga motljusbilder, men nejlikorna var fina...) den som jag fortfarande tycker är så fin, det är dessutom så sällan man hittar någon blåvit. Så den känns liksom lite unik. Sedan kom en Jasba, men den har aldrig lyckats fastna på bild. En liten Bay har jag ju sedan tidigare, men det är inte en vas, bara en liten kanna. Därefter letade den retromönstrade Strehlan sig in mellan hemmets fyra.
Och så nu då, för en vecka sedan eller har det redan hunnit gå två? så fann jag denna lilla Bay. 12 centimeter hög är den, för det står det undertill. W. Germany och 630 står det också.
Det var magen som talade, som så ofta. Det är sällan jag köper något utan att magen har sagt sitt, som ni vet. Och magen sa att just denna lilla goding var fin. Och prisvärd. Där & då på välgörenhetsloppisen, tyckte jag att den såg gul ut, men när den hittade sin plats jämte Niklas R's Drivved, strax under Werner A's gulgula katt, så såg jag att den är mera beige än gul. Dess inre är mörkt. Mörkbrunt. Med sin stiliserade växtdekor utanpå så påminner den mig om öknen. Palmer. En oas.
Samma vecka som jag hittade mitt 'lilla vattenhål' så hittade jag en kanna på ett annat 'sekunda ställe'. En kanna ifrån DDR. På senare tid har jag sett fler och fler porslinshusgeråd stämplade just DDR. Och med den där fågeln undertill. Har ni sett den? Den gör mig nostalgisk, för under några av de allra första skålarna som jag köpte, på Domus, till min allra första 'lya' fanns den - fågeln.
Jag flyttade hemifrån strax efter att DDR slutade att existera. Muren föll alltså något år innan jag började lägga mina alldeles egna salladsblandningar i skålen från öst. Lite lustigt. Och nu syns de mer och mer på loppis. Ofta mycket kantstötta. Mina skålar sa jag bye, bye, bye till för något år sedan. Så de hängde med ett tag. Ett bra tag.
Men min 'nya' östtyska kanna är inte det minsta skamfilad faktiskt, lite krackelerad under finishen kanske, men vad gör det när man mest ska ha ris i den. Tall, gran eller enbär. Nu kanske ni börjar förstå varför den är i så fint skick? Jo, för att den förmodligen bara har använts en kort tid varje år. En stund i slutet av december. På ena sidan av den, kannan, står det två ord. Det första börjar på Go och det andra slutar på ul.
:)
/helena
ps Ikväll såg vi en tysk film. Motståndets tid, eller som den heter i original; Wer wenn nicht wir. Om en generation som tvingades växa upp i ett förvirrat efterkrigsland. Eller två länder - då. Om Bernward Vesper. Och Gudrun Ensslin. Och Andreas Baader. Jag vet inte riktigt vad jag tyckter om den - än. Informativ är det enda ord som kommer för mig just nu. Och intressant. Och tänkvärd. Och lite ledsam. Ooops, det blev visst fyra ord.
pps Nej, jag har inte glömt vad det är för datum idag. Strax nedanför den lilla tyska skönheten, ibland lite halvt dold bakom soffhörnet, till vänster om den gröna bokhyllan, står den fortfarande. Filmaffischen. Inte bara för de vackra ögonbrynens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar