Vet inte riktigt när jag hittade den. Eller snarare när den hittade mig. Kanske var det när jag lyssnade på Filip Hammars suveräna sommarprat. Om skeva människor, människor han mött. Kanske var det när jag hörde en gatumusikant spela Working Class Hero, Lindansaren och den där U2-låten. Det var i alla fall då jag såg den gråhårige böjde mannen småhalta sin väg fram till det slitna gitarrfodralet alltmedan de solbrändaste så snabbt som möjligt spänstade förbi. Vet inte om det klirrade mot den mjuka gula insidan eller om det rörde sig om ett diskret prassel. Sången och strängarna överröstade allt. Men jag vet att det plötsligt började värka i bröstet, klia i halsen och att jag blev tvungen att vända ner huvudet för tårarna som överraskade mig. Sedan dess har den här meningen som jag har dubbla känslor till inte velat lämna mitt huvud. Motstridiga känslor väcker den - meningen. Kan inte bestämma mig för om den bara är fin och bra och så. Eller bara pekoral.
Det är de trasiga människorna som ska hela världen.
:)
/helena
Underbar
SvaraRaderaSmultron: Tack! Att du - vars åsikter och tankar jag respekterar och värderar högt - väljer att använda just det u-ordet får mig att tro att jag med meningen som fortfarande förföljer mig åtminstone är något på spåren...
SvaraRaderaOch att jag med ordet "trasig" inte alls menar att det handlar om något som är fel eller sönder, det VET jag att jag inte behöver förklara för Dig.
Kram.
/helena