Fortsätter mitt öga att söka sig bortanför det perfekta.
Läser jag om Kyrkö mosse och blir sugen på att åka dit. Sugen på att höra tidens tand gnissla glesare och glesare genom alla, nu för evigt, nervevade rutor. Ryyysligt sugen.
Går min blick en digital provvandring bland allt analogt skrot.
Saknar jag pratstunderna med min katt så mycket att det nästan gör ont.
Niger jag och pratar med någon annan. Om ovillkorlig tillgivenhet och lite om att lita lagom mycket på främlingar.
Tröttnar jag på att leka vuxen och funderar på att bli liten igen. Som en tesked. Eller åtminstone som en matsked.
Undrar jag om antalet vackra himlar inte är oändligt ändå?
Ångrar jag alla gånger den riktiga kameran får stanna hemma. Men livet är ju inte heller perfekt.
:)
/helena
ps Upptäcker jag att jag helt har missat att han som har skrivit den bästa jag-är-inte-ensam-om-att-känna-så-här-låten som finns, har sitt namn på framsidan av en barnbok också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar