Det är den här bilden jag ser när jag tänker på den lilla helenan. När jag känner henne som starkast inom mig är det alltid det här fotografiet som dyker upp.
Kan man komma ihåg hur kall en trappa kändes mot ens tvååriga lilla kropp? I så fall gör jag det.
Något jag säkert tycker mig minnas är mammas försök att få mig att le.
Tror att det är själva nyckeln - till att bilden blev så bra - den misslyckade leendebeställningen. Nu ser jag så allvarligt drömsk ut. Skådar bort mot världar som inga vuxna har tillgång till?
Och kommer ni ihåg att jag brukade kalla den för Drunn-Drunn? Rhododendron. Ett svårt ord för en liten flicka. Ganska svårt för en något större flicka också...
En annan gång kanske ni får se fotot i färg, för det är ett färgfoto. Man är väl inte född på stenåldern heller. Bara nästan.
Visst går det fortfarande att se att det är jag, det tror jag nog. Även om det är väldigt sällan jag bär klänning nuförtiden.
:)
/helena
ps Ni glömmer väl inte att krama om henne ibland? Den lilla flickan inom er. Eller pojken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar