Åh, nej, inte rosor...

Vad ska ni göra i helgen?

Själv funderar jag, och den motsträviga kroppen, på om det inte börjar bli dags att acceptera att påsken oåterkallerligen är över. Dags att fälla ner sina färgglada stjärtfjädrar, och börja värpa på nästa års ägg då kanske.

På söndag börjar en andra säsong av den brittiska serien "The Hour" - den tänker jag inte missa, i alla fall. Om en nyhetsstation. På 1950-talet. Om en kvinna i karriären. Om en kvinna bland alla män.

I morgon är det vernissage på en utställning som tar avstamp i det lite märkliga faktum att Beatles var här i vår lilla stad och spelade 1963. Jodå, tro det eller ej, så var det. En utställning som låtit de medverkande konstnärerna inspireras av popens födelse. Läs mer detaljerat här! på konstmuseets sida. Men jag funderar på att vänta ett tag med att gå, tills knät känns lite bättre igen.

Igår kom mannen hem med rosor, som han fick som tack. Och jag kunde återigen konstatera att spontanitet är överskattat, eller hur det nu var? För jag utbrast som rubriken lyder. Men det är ju inte så att jag inte tycker om rosor, de är förstås helt ljuvliga! Det är väl mera så att de inte tycker om mig. Jag tror att de tycker att jag är den tråkigaste människa som man kan tvingas bli vassatt (vilket ord va? vas-satt) hos, för det dröjer sällan länge innan de börjar nicka till...

Det är därför som jag vill be om ursäkt för att just fotona från köket är lite murriga - jag kände mig helt enkelt tvungen att föreviga dem så fort de kom in innanför tröskeln - i fall de skulle få för sig att "slumra till" redan under natten. En snabb blick ut i köket talar om att de faktiskt fortfarande lever! Och att det nu är mycket ljusare än det var då, igår.

Kanske blir det ett par loppisar för mig under helgen, eller nån auktion. Eller så stannar jag bara hemma och luktar på blommorna.

:)
/helena



ps Om ni har missat de två nya avsnitten av "Bukowskis" så tycker jag verkligen att ni ska ta igen det nu. På åttan. På play. Alltid kul att titta in i de riktigt rikas värld. Liksom tjuvkika. Och få njuta av all underbar konst och alla andra fantastiska föremål och vintagekläder som hamnar under den gamla anrika klubban där! Och tänk om mitt lilla loppade Paul Fischer-kort hade varit en riktig målning - då hade jag inte behövt tjuvkika längre. Fast jag tycker ju förstås om att tjuvkika.