Ibland ser man bara sprickan. Ibland ser man det som växer ut ur den också.
Det har varit, är, en orolig helg. Bara ett par, tre, kvarter härifrån bor Maj-Lis, som försvann ifrån sitt hem i torsdags. Alla har letat - polisen, hemvärnet, hundarna, helikoptern, barnen, grannarna. Och Missing People och andra frivilliga. Det är dessa ideella hjältar som jag vill tillägna årets första maskrosor. Maskrosorna fångade jag igår. Intill en varm trädgårdsmur.
Om mitt knä och jag hade varit lite mer överens den senste tiden, så hade vi också - jag och knät - letat efter Maj-Lis. Men jag vågar inte riktigt lita på att knät och jag skulle dra år samma håll. Men vi har sökt lite ändå. Spanat ut från bilrutans inrutade begränsning. Bättre än inget. Och så har vi tagit ett par promenader också, i ett par strategiska villakvarter. Men vi såg bara katter, de pratade visserligen gärna med oss - om både ditten och datten och grannkatten - men de hade nog inte heller sett Maj-Lis.
Missing People - gå in och läs mer om dem vetja - det gjorde jag. Och imponerades ännu mer av de ideella krafterna, som lever, trots allt.
Den 21:e maj anordnas det en konsert till förmån för denna värdefulla organisation; "Let us bring hope". Hjältar, som sagt. Som kommer ut och letar, efter de som du saknar. Heja.
Maskrosorna är till er! Sa jag det?
Och jag fortsätter spana efter uppdateringar om Maj-Lis. Lite oroligt. Snart ska vi ut en vända igen.
:)
/helena
ps HÄR! kan ni läsa om hur man kan bli medlem i Missing People. Ni som har lite bättre knän. Och ett gott hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar