Precis så börjar den - Edmund de Waals "Haren med bärnstensögon", hoppas så innerligt att det här ska bli en av de böcker som jag även ser den sista sidan i.
Just nu ligger min pupill still på sidan 55. Och jag försöker känna på materialen med hornhinnans hjälp: "... Elfenben, emalj, fajans och porslin, bronser, lackföremål, träskulpturer ... broderat siden, ..."
Jag proppar hela min glaskropp full - med alla namnen, detaljerna om vem som var gift med vem och vilkas son som hette Victor - från alla grenarna, förgreningarna i familjen Ephrussis släktträd. Netsuke, ett ord som min allra gulaste makula gärna vill smaka.
Så håll tummarna för att läsro och koncentration ska infinna sig. Gärna samtidigt. Gärna snart.
För det finns så mycket annat som pockar på uppmärksamhet nu, ju. Vårens sena ankomst, alla loppisars bästa blomstringstid (där man kanske kan ha turen att hitta fler nästan nyutkomna böcker för en tia?!) och allt det där andra.
Och all annan läsning som ligger på vänt.
Såg ni Babel i söndags? I så fall förstår ni att jag gärna vill sätta mig vid den elvaårige Michaels sida vid "Kattens bord". Jag säger bara Michael Ondaatje, mannen som skrivit om den allra mest oförglömlige patienten - Den engelske - en av de kärlekshistorier som man aldrig glömmer. På vita duken med Kristin Scott Thomas och Ralph Fiennes. Och Juliette Binoche och han som var med i Lost, vad han nu heter. Snygg är han i alla fall. Även i turban. Och så kunde han visst desarmera bomber också, bara en sådan sak.
På biblioteket ligger en bok med blommor i och bara väntar på att jag skall hämta den. Alla ville visst låna den före mig och jag förstår dem. För Gunnar Kaj, han kan det här med grönt blommigt och skönt, det vet alla som inte kan slita blicken från honnörsborden, då när decemberkvällen doftar som allra mest av - geniförklaring.
"Låt det blomma!: Om Nobelblommor och annat vildvuxet" heter boken. Fotona har Charlotte Gawell tagit och jag vet som sagt inte hur fin den är än, men jag har svårt att tro att den inte kommer att ta hela min iris i besittning.
:)
/helena
ps Ja, jag är ögonskadad, om någon undrar. Man blir lätt det när man har haft dem som yrke en gång i tiden. För ögon glömmer man inte. Särskilt vissa, glömmer man aldrig.
Håll ut! Jag tyckte så mycket om den. Haren med bärnstensögonen. Den där eviga uppradningen av föremål blir liksom till något existensiellt sedan, när all raseras. Men så är det ju sådär med böcker. Ibland läser man i samklang med sitt eget liv och allt stämmer just där och då. Man kanske inte skulle ha tyckt lika mycket om boken i ett annat livsläge. Trevlig helg!
SvaraRaderaW: Jag vet ju hur mycket du tyckte om den, och det var du som fick den att fastna så mycket i mitt bakhuvud så att jag bara var tvungen att lyfta ner den från den väldammade loppishyllan och ta med den hem!
SvaraRaderaOch hålla ut behöver jag inte göra - jag tycker om hela tanken med den - älskar att följa med herr de Waal i sina förfäders spår. Men det är ju det där med tiden. Och orken. Och den begränsade koncentrationen, men jag ger inte upp, jag lovar.
Fint att höra ifrån dig.
:)
/helena