Årsringar

På vägen hem, när ljuset fortfarande stod högt fast det både regnade och hade blivit kväll, såg jag in genom ett fönster. Där satt en flicka och åt någonting. Hoppas att det är något gott, hann jag precis tänka innan bilen redan körde om nästa hus.

Tanken, och det alldeles vanliga bruna huset med sitt alldeles vanligt nyputsade fönster och sin alldeles bedårande vanliga lilla gardinkappa och sin sedvanligt vanliga lite halvrisiga fönsterplanta, fick mig att börja fundera på vanligt folk. Vi som är som folk är mest. Det verkar vara så ovanligt idag. Att vilja vara vanlig. Med en alldeles vanlig - överblommad - clivia på den dammiga fönsterbrädan.

 

"... Jag fyllde min mun med ord, tuggade dem, svalde dem. Jag tog vissa ord i min mun som praliner. Fors, älv, flod, fjäll, berg, hav, vik, sol, moln, regn, snö, dag, natt. Jag föll platt för den svenska naturens enstavighet. ..." Så citeras Theodor Kallifatides, på baksidan av "Ett nytt land utanför mitt fönster". Den borde inte få ligga olyssnad längre, tänker jag. Nu finns den på e-bok, vårt exemplar är på mc. Eller kasettband, som man sa. Blir nog bra att lyssna på i bilen, om vi åker på en tretimmarsfärd någongång snart. Nu när däcken till slut har bytt till sommarskrud.

 

Sedan passerade vi fiket där mannen läste poesi förra veckan. Det var där han hittade skylten med den glada, pigga kaffemostern på. Och så tog han ett foto. Ett lagom suddigt mobilfoto. Till bloggen. Till min blogg. Min alldeles ovanligt vanliga lilla blogg.  

Skylten får mig att tänka på den braiga serien som jag redan har tipsat om, säkert flera gånger om. Där dåtidens nyheter ska avhandlas på en timma, i det nya mediet. I söndags pratade de om Lajka (eller Muttnik som amerikansk press kallade henne lite vanvördigt, enl Wiki.) och Sputnik, och jag tänker på hur människor har behandlat djuren. Och varandra.
 

Jag skulle vilja kalla henne balla Lajka. Bara för att jag kan, och får, och på grund av det som hon fick utstå. Och förmodligen lite för att jag bor så nära Göteborg.


 - Bakåtsträvare!

Det säger folk ibland, när man berättar om sitt intresse för det som har varit. Och för de som redan har farit. Och jag kommer att tänka på uttrycket; att dra lärdom. Och dess betydelser. Ja, jag tror att r:et på slutet är viktigt här.

 

"En tesked jord och hav" Av Dina Nayeri. Den vill jag läsa. Om en flicka som var 11 år, i Iran, exakt samtidigt som jag var det, här. Vad skilde våra uppväxter åt? Säkert en hel del. Fast jag tänker; att vara i den där åldern är väl ändå, också, alltid, att vara i den där åldern? På något sätt, oavsett. Och smaka på titeln; "En tesked jord och hav". Varför kom inte jag på den? Kanske för att jag inte har skrivit någon bok. Än, skulle jag vilja skriva. Men det vågar jag inte. Än.

Varför stavas skilde i preteritum utan j:et egentligen? Och varför heter det preteritum numera? Förr kallades det imperfekt, har jag för mig. Preteritum har jag lärt mig att det kallas nu. Ibland eller alltid? Ja, jag är inte heller smartare än en femteklassare. Men lite smartare än Bert är jag nog allt. För jag visste att det var schottis som de dansade, barnen. Har jag berättat att jag dansade folkdans när jag var liten? Lite töntvarning på det kanske, men en söt sådan va? Schottis var en favorit.
 

Och den här boken ska jag läsa, fast att jag inte vill. Men jag måste, utan att blunda. Hat är jobbigt. Bättre att tycka om lite mer. Tänker jag. IRL också.

När vi kom hem så diskade jag muggarna. De danska årsmuggarna. De fint signerade danska årsmuggarna. Som jag hittade i välgörenhetsbutiken med den fina hemsidan. Tänk att jag bara var två år då, när OS gick i München. Och så kunde jag inte låta bli att le lite extra åt mitt nya kunskapsfynd, när jag såg att någon hade ropat hem ett par andra årgångar på Tradera, för 52 kronor. Plus frakt. Våra fyra nya, gamla, små frukosttemuggar kostade 60 kronor. Totalt. Oberörda av åren som gått ligger de nu nydiskade, en uppochnervända. Utan minsta spår av tidens tand. Helt utan teavlagringsrand.

Rand. Räta. Rak. Linje. Jag har alltid haft svårt att tänka mig tiden som en linje, mer som en rund våg som böljar. Fram och tillbaka. Och fram igen.

 Och tillbaka, hoppas man, ibland.

 

 

I köket ligger böckerna jag lånade. Och här strax bredvid ligger filmen, om det berömda konstnärsparet. Om Sigrid & Isaac, om strömningar, om konst, om kärlek och hat. Så långt borta. Så nära. De väntar på att få berätta. Berätta historier, som berör. Som rör, oss.
 

:)
/helena, som inte har nyputsade fönster.




ps Här på RoyalDesign.se kostar årets lilla mugg 399:-. Om ni undrar. Den är - också - fin.