- Det låter vår, sa mannen

Världens bästa man. Världens bästa man är min. Världens bästa man är min och han köpte mig ett ägg. Ett postpåskägg.

De senaste dagarna har varit riktigt, riktigt bra. Visst, det har funnits en del moln på himlen de senaste dagarna också - men jag har knappt lagt märke till dem. För jag har haft ett par riktigt bra dagar. Vi tog bilen en bit ut på landet igen.

På det vackra landet där grävskopor som matchar husens fasader har kommit fram ur sina vinterdvalor. På det vackra landet där alla möjliga sorters djur bor. På det vackra landet där förfallet känns precis så där lagom vackert.

Och jag var på så där löjligt gott humör så att jag nästan ropade upp till dem där uppe i luften; - Ni måste komma ner nu, åk inte, det är ju så fint här vid sjön, kom hit vetja! Men det gjorde jag inte. Tog en bild på mannen istället, när han posade framför en båt, ett hus och några bilar som vi aldrig skulle ha råd med. Men vad gör det. Jag har ju mitt...

...ägg!

Kanske berodde mitt goda humör på att jag kunde röra mig mera obehindrat idag, inte alls som förra helgen när jag mest satt inomhus och masserade mitt ömmande knä. Eller också berodde det på att mannen böjde sig ner mot det lilla vattenbruset och sa; - Hör, det låter vår!

Inte ens det faktum att den tidiga våren är ganska ful?! och färglös kunde få mig på dåligt humör. Fast i en slänt stod faktist tre gröna buskar och...

...solade! Jo, det är sant. En av buskarna bar visserligen ett par solglasögon som verkade misstänkt likt det supersköna paret solbrillor som jag hittade hos Emmaus för ett tag sedan (för en tjuga!), men det måste väl ändå bara ha varit en slump? 

 

 

Det är så skönt att låta tankarna vandra fritt ibland. Jag tänkte lite på fotboll. Och lite på påsklov. Och lite mycket på mitt ägg. Och på att den snälle mannen ska få alla de små Konfekta-chokladäggen som finns inuti. Jag ska bara ta ett. Eller två. Eller så.

 

 

Sedan ansträngde jag mig verkligen för att se det sköna i det anspråkslösa. Det vackra förfallet, som sagt. Och jag önskade att jag hade vågat smyga in i den vårleriga trädgården och förevigat hur klädnypor kan vaja alldeles ensamma på ett streck och vara det vackraste som en tidig vårdag kan bjuda på. Men det vågade jag inte. På näthinnan hänger bilden ändå kvar och i baksätet blommar vitsipporna för fullt.

 

 

Här hemma väntar mitt fina Ulrica Hydman - Vallien-ägg. För jag sa väl att jag hade fått ett ägg? Eller glömde jag kanske det?

 

 

:)

/helena

 

 

 

ps En annan dag ska jag berätta om den fina välgörenhetsloppisen som vi besökte för första gången idag, strax innan vi tog vår promenad. Då ska jag berätta om hur trevlig personalen var och om hur välstädat och välorganiserat det var i alla hyllorna.

 

Då ska jag tala om vad vitsippstavlan kostade - egentligen. Och så ska jag skryta vitt och brett om boken som adlibris tar 195 kronor för, och som jag nästan skäms lite över att jag bara gav en tia för.

 

Här! kan ni höra om boken som först trycktes i 3000 modesta ex. och som numera är tryckt i miljonupplagor. Boken med den spännande och skrämmande historian, vars pärmar jag knappt kan vänta på att få öppna!