Vad gör man om man känner sig lite för mycket som en Bukspolsnäcka om magen och hellre skulle vilja få lite Hasselmus-spring-i-benen? Jo, man bestiger ett berg. Människan, ensam mot berget.
Fast vi var förstås två, så det var kanske lite fusk? Och berget var bara precis så där lagom stort. Med en liten, liten sittbänk längst upp på toppen. Toppen!
Men när vi äntligen hade besegrat det gigantiska berget, hm, och skulle njuta av den magnifika utsikten, så var det någonting i vägen. Hade vi hamnat i en Stephen King-thriller? Eller? Någon sa att det såg ut som en vanlig j-a ostkupa...
...men det visade sig vara fel. För när någon annan vände på den så såg man genast att det stod någonting att läsa där. Brittmarie - Peter och ett datum.
Även om den verkar fungera alldeles utmärkt som kupa så kan den också användas till skål. Den står ganska så stadigt på andra hållet också. Men detta märkliga och multianvändbara fenomen hade jag aldrig upptäckt om inte de där två namnen varit ingraverade, så att säga upp och ner.
Sedan var det dags att gå ner för berget igen. Så Mannen Jätten spanade ut över sina ägor en sista gång, lyfte upp den mer 27 år gamla glaskupolen och la tillbaka den över den lilla staden igen.
Det var så nära att vi hade kommit alldeles lyckligt hem igen, om det inte vore för att jag nödvändigtvis skulle fånga den här skylten på bild.
Precis efter att jag tog det här fotot så flög nämligen en till "plog" med gäss förbi. Alldeles ovanför mitt huvud. Men då var minneskortet fullt. Precis då. Och jag som stod så nära under dem att jag nästan kunde känna vinddraget.
:)
/helena
ps Funderade ett tag på att skriva Tack Brittmarie och Peter! som rubrik, men sedan kom jag på bättre tankar. Det skulle nog bara blivit för mycket. Den senaste tiden har jag haft både Hasse P och Gunnar W i rubriken, om Brittmarie och Peter också hade fått en egen rubrik hade det nog inneburit att ingen under 45 hade fortsatt att läsa härinne. Alltså inte ens jag själv.
pps En tråkig sak här och en lite roligare. Först vill jag be om ursäkt för att bildkvalitén svajar så mycket på vissa foton just nu, det har tydligen något med Google att göra. Läste det här inne hos Sofia. Får se när jag orkar ta tag i det. Det roliga var det Jätten Mannen som sa, när jag funderade på varför den fina kupan hade hamnat hos Borås BiståndsCenter; - De skulle väl skilja sig, och kunde inte bestämma sig för vem som skulle få äta torr, gammal ost i fortsättningen. Men det är ju ingen ostkupa! Basta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar