torsdag 31 oktober 2013

Storskaligt


Ibland drömmer man om andra världar. Stora vida världar. Med stora vackra pulserande städer. Som Paris, London, Köpenhamn, Los Angeles eller New York. Det gjorde jag när jag stod och plockade ner två reakonservburkar ifrån ICA-hyllan.

Lite senare, när jag nästan zombieaktigt bara passerade bokavdelningen, fick jag syn på Ida Magntorns senaste: Urban vintage. På något sätt lyckades jag bläddra samtidigt som jag jonglerade med mina två soppor. Det var mannen som hade kassen, om ni undrar. Därav min självpåtagna balansakt.

Och inte för att jag känner ett behov av, eller vill ha några tips egentligen, på hur man fixar stilen och så där, men jag vill gärna bläddra och låta mig förflyttas till andra världar. Samtidigt som det i allra högsta grad är min värld, vintage-världen, som det handlar om.

Fem stora världsstäder har hon besökt - Ida M. Och fotat några av dess inomhusvärldar.

" - Feminint poetisk nonchalant elegans, ... " Mmm, gillar verkligen hur författarinnan beskriver lite av den parisiska känslan.

Annars, när jag vill ha instant-strange-but-good-strange-big-city-feeling så surfar jag in hos The Selby. Från spännande kombination av blommor och vattenledningar i New York till regnbågs- och gitarrklädda väggar i Sydney till den unga färgstarka kvinnan (och hennes tvåhövdade tupp?!) i Paris på bara några sekunder!

:)
/helena

ps Förresten, ni har väl inte missat att inspirationsFABRIKEN har startat upp igen? Moodboard(s) på schemat denna veckan.

onsdag 30 oktober 2013

All we need is...


Kommer ni ihåg att jag ställde en fråga till er för ett tag sedan? Om en alldeles speciell textstrof.


Ingen svarade, men jag förmodar att det inte betyder att ingen visste svaret. För nuförtiden är ju ingenting längre bort än en knapptryckning. Men jag undrar jag, hur många av er som verkligen kunde och visste svaret. Alltså på riktigt - genom att bara konsultera "The Main Office". Det vill säga; Hjärnkontoret.

Visste ni förresten att John Lennon bodde bara ett stenkast ifrån kyrkogården där gravstenen med det numera legendariska namnet Eleanor Rigby står inhugget? Så är det tydligen. Och att både John och Paul har spelat på just den här platsen. Själva gravplatsen. Enligt obekräftade inhämtade, uppgooglade uppgifter var det rent av på en festlighet runt/på den här Liverpool-kyrkogården som de två unga männen en gång träffades för första gången.

Så svaret på frågan har ni säkert listat ut nu, om inte förr. Den knasiga, obegripligt vackra strofen kommer från Lennon/McCartney-låten: Eleanor Rigby. Lyssna bara så bra den är! Kan man annat än att älska arrangemanget med alla stråkarna?

Eleanor, och en del av hennes närmaste familjemedlemmar var tydligen just det - lonely people. Men ett kort tag i sitt korta liv var hon ändå lycklig. I alla fall enligt obekräftade uppgifter på webben...

:)
/helena

ps Läs gärna den långa uttömmande, illustrerade, artikeln i brittiska Daily Mail. Om myten och människan (och Beatleslåten!) Eleanor Rigby. Och kom sedan inte och säg till mig att en kyrkogård inte kan vara den mest inspirerande, levande, platsen på jorden!

tisdag 29 oktober 2013

Men jag har löften att hålla


" ... The woods are lovely.
       Dark and deep.
But I have promises to keep.
And miles to go before I sleep.
And miles to go before I sleep. "

/ur Stopping by Woods on a Snowy Evening (skriven 1922, publicerad 1923)
av Robert Frost (1874-1963)


:)
/helena

lördag 26 oktober 2013

NaNoWriMo & andra ouppnåeligheter


Det här med drömmar, jag vågar knappt säga något om det, för så fort jag knystade lite om det häromdagen så gick bilen sönder. Och till några av de mer lättuppnåeliga drömmarna hör att komma iväg på en trevlig auktion då och då, som i onsdags. Men icke, sa bilen.

Så nu vågar jag knappt säga något alls, om drömmarna och önskningarna, men jag tänkte att vi kunde ta fyra snabba i alla fall, nu när bilen ändå är sönder...

  1. National Novel Writing Month börjar snart. Och det skulle jag kunna skriva mycket om, men det gör jag inte, utan nu uppmanar jag bara alla er, oss, som behöver en extra stor och stark spark i baken för att komma igång med skrivandet på riktigt att ta en ordentlig titt på den här sidan. Så får vi se om vi snackar mer om saken senare. Eller så skriver vi bara!
  2. Lugnet och ro'n som kommer insvepande över landet nu, det är det den här bilden symboliserar, inget annat. Jo, och att jag önskar att vi fortsätter att helga Alla Helgonatiden genom att reflektera och minnas. Och tända ett ljus eller två. Denna önskan löper parallellt med Halloween-firandet, för visst vill jag att vi ska omfamna det nya, roliga och paradoxalt nog livsbejakande också, att vi ska våga ta till oss annat. Men inte heller glömma det som varit. Jag tror på att en skön mix av allt möjligt är möjlig!
  3. Vad den här bilden vill säga är egentligen något luddigt. Hihi. Det är mest en fin bild på en växt. Jag trodde att det var en Pimpinell eller Pimpinella ända till jag tittade på wiki. Nu vet jag inte riktigt, men fin är den. Nu vet jag! Det är nyfikenheten som den här bilden står för. Eller vetgirigheten. Eller både och. Min önskan om att aldrig sluta vara nyfiken. Min nyfikenhet på människorna genom historien. Nu och då. Jag drömmer om att få fortsätta min jakt på människorna och historierna bakom tingen. Och vill passa på att tacka bloggen - och ni som läser! - ni har verkligen lärt mig mycket. Jag hoppas att vi får fortsätta vara nyfikna OCH vetgiriga tillsammans!
  4. Här är inte ljuset tänt. Det är inte släckt heller. Det är otänt för alla dem som vi har räddat ifrån cancer! Vi tillsammans. Vi är inne i slutspurten av den rosa månaden nu och min stilla vakendröm och önskan här är att vi inte glömmer bort kampen under resten av året. 

:)
/helena

fredag 25 oktober 2013

Inte nu, men snart


Jag skrev en liten sak nyss, om några tankar om några drömmar. Var precis på väg att trycka på publicera-knappen när jag kom på att ni kanske inte orkar läsa så mycket nu. Det är ju ändå fredag. Så vi väntar lite med drömmarna, till imorgon eller så.

Nu vill jag bara önska er en skön kväll, natt och morgon! Och passa på att påminna er om att utemöblerna klockan ska ställas tillbaka i helgen. Känns som lagom mycket att tänka på, nu.

Vilket litet konstigt, och svårfångat, ord det är ändå - det där nu:et.

:)
/helena

torsdag 24 oktober 2013

Alla dessa ögonblick


Vet inte om det är sant, men läser i gårdagens tidning, i samband med en lokal fotosalong, att det förra året togs lika många bilder på ett år som totalen av alla bilder som tagits från fotograferingens barndom 1839 till 2011 och i år kommer det att ha tagits 1600 miljarder fotografier. Huh?! Tanken svindlar. Minneskorten svämmar över av bilder som säger något om vår samtid och om vår ständiga vilja att dokumentera den. Skrämmande och intressant på samma gång, tänker jag.

Jag, som just har gett mig i kast med en ny kortroman av Stephen King. Eller ny är den ju verkligen inte. 1990 står det på försättsbladet till Mardrömmar, Andra boken. Solhunden, som är den fjärde mardrömmen, handlar om Kevin, en 15-årig kille som får en alldeles speciell kamera i födelsedagspresent av sin föräldrar. Jag vet inte om den är bra än, har bara kommit ett tiotal sidor in i handlingen än så länge, men jag har redan fastnat för ett speciellt stycke, ett roligt och dramatiskt stycke. Jag tänkte att ni också kunde få läsa det:

" ... Kevin hade tankspritt ställt ner kameran alltför nära bordskanten för att titta på när bilden framkallades. Meg såg vad bilden föreställde och tog ett steg bakåt. Uttrycket i hennes ansikte var varken rädsla eller fruktan utan bara ren och skär förvåning. Hennes ena hand for upp när hon vände sig mot sin far. Handen slog till kameran och den föll från bordet och ner på golvet. Mrs Delevan hade i ett slags trans tittat på den bild som dök upp, hennes ansiktsuttryck var antingen det hos en oerhört häpen kvinna eller en som känner att migränen är på väg. Ljudet av kameran som slog i golvet skrämde henne. Hon gav upp ett litet skri och ryggade tillbaka. När hon gjorde det trampade hon på Megs fot och tappade balansen. Mr Delevan sträckte sig efter henne och sköt Meg, som fortfarande befann sig mellan dem, tämligen kraftfullt framåt igen. Mr Delevan fångade inte bara upp sin fru utan gjorde det med viss elegans. Under ett ögonblick hade de verkligen utgjort ett bra motiv för en bild. Mamma och pappa som visade att de fortfarande visste hur en slipsten skulle dras, fångade mot slutet av en eldig tango, hon med ena handen i luften och ryggen djupt bakåtböjd och han lutad över henne i den där tvetydiga manliga kroppsställningen som - lösryckt ur sitt sammanhang - kan uppfattas som antingen överdriven omtanke eller lust.
Meg var elva år och mindre graciös. Hon flög tillbaka mot bordet och smällde in i det med magen. Slaget var tillräckligt hårt för att ha kunnat skada henne, men under de senaste ett och ett halvt åren hade hon tagit danslektioner på KFUK tre eftermiddagar i veckan. Hon dansade inte med någon större elegans, men hon tyckte om balett och dansandet hade lyckligtvis härdat hennes magmuskler tillräckligt för att de skulle dämpa slaget lika effektivt som bra stötdämpare dämpar de stötar som en väg full av gropar utsätter en bil för. Men trots detta hade hon ett band i svart och blått alldeles ovanför höfterna nästa dag. Dessa blåmärken tog nästan två veckor på sig för att först bli lila, sedan gulna och till sist blekna bort...som ett Polaroidfoto fast tvärtom.
I det ögonblick som den här Rube Goldberg-olyckan inträffade kände hon det inte ens. Hon smällde helt enkelt i bordet och skrek till. Bordet välte. Födelsedagstårtan som skulle ha varit i förgrunden på Kevins första bild med den nya kameran gled ner från bordet. Mrs Delevan fick inte ens tid att börja med sitt Meg, hur är det med dig? innan den återstående hälften av tårtan föll ovanpå Sol 660:an med ett saftigt plask! som skickade iväg glasyr över deras skor och över vägglisten.
Sökaren som var rejält nedsmetad med choklad tittade fram. Det var allt.
Grattis på födelsedagen, Kevin. ... "

/ur kortromanen Solhunden, Fjärde Mardrömmen
från Mardrömmar, Andra boken, 1990.
av Stephen King
Originalets titel: Four After Midnight
Bra böckers förlag 1992
Översättning av Ulf Gyllenhak


Mmm, ger mersmak, eller hur?
:)
/helena


ps Jag visste inte vem serietecknaren Rube Goldberg var, innan jag läste stycket ovan och sedan var jag bara tvungen att googla mig fram till att han mest är känd för att ha ritat en typ av överavancerade maskiner, manicker (Rube Goldberg machine) som kunde utföra de mest simpla uppgifter, på ett väldigt omständligt sätt. Om jag förstod det hela rätt.

onsdag 23 oktober 2013

Önskedrömmar & drömvas


Jag skulle vilja berätta något om alla mina drömmar. Och önskningar. Men det här är inte rätt tid för det, är jag rädd. Men snart så. Nu vill jag bara drömma på det där REM-viset, ni vet. Efter att ha avnjutit ett inspelat avsnitt av Enlightened (ni har väl inte missat den serien? Laura Dern är enastående som pånyttfött sökande "ufo" med världsförbättrardrömmar!)

Men innan dess så måste jag få delge er en dröm. Min dröm om att äntligen - efter många års försök - få besöka Antikmässan som kommer hit nu till helgen. Västsveriges största antikmässa, här i min lilla stad Borås! På Åhaga fre. 25:e t o m sön. 27:e.

Här hos mässbyggaren kan ni hitta en massa information om utställare och tider och sånt. Och kika på lite bilder från tidigare års mässor.

Jag hoppas att vi ses där? Men innan dess så hoppas jag att vi ses här. Snart.
:)
/helena


ps Vasen - den snyggsnygga - med grön läckert rinnig yta och murrigt mörkbrun bakgrund, som i stenhård konkurrens med den blåblåa båtskålen, kan vara sommarens bästa fynd, hittade jag på Röda Korsets second hand, då när himlen var som allra blåblåast. Undertill står det: W. GERM. 1513-22. En Carstens Tönnieshof är det, från den lite exklusivare 60-tals serien Luxus. (Jag betalade 15 kronor för min!) Förmodligen är den designad av Gerda Heuckeroth. Allt enligt denna informativa sida. Där finns en hel del information att hämta. Bl.a. om olika tyska vaser. Här kan ni t.ex. läsa om Carstens som startade sin produktion det jämna året 1900.

måndag 21 oktober 2013

Supertramp på Söder


Mellan Augustprisnomineringar, researchjobb och tvätthögar kan jag inte sluta att nynna. På Cornelis. Fast egentligen är det ju Evert T. Och Fritiof A. Ni tycker säkert att det är jättetöntigt att jag tycker att det är roligt, också, att min lilla stad nämns lite där mellan raderna.

Men videon med en Vreeswijk i toppform är så bra! Snöknarret under skorna ackompanjerat av en basgång som inte går av för hackor! Och den öppna skinnjackan som fladdrar. Och missa inte när han i rask takt går upp för trapporna och en kvinna med barnvagn blir stående i stum beundran? där nedanför.


Har ni varit med om att en låt förföljer er? Nu menar jag inte förföljer som fastnar i huvudet och vägrar flytta ut, för det händer mig hela tiden. Jag menar när man helt plötsligt tycker sig höra en låt överallt inom loppet av bara några dagar. Det verkar inte finnas någon logik i det... Men texten i Supertramp-låten är så bra. Och musiken. Lyssna bara!

:)
/helena

ps Visst skulle jag bli en superskön klassiker- DJ? Eller VJ då kanske. Jag menar, mixen mellan basgång och saxsång i mitt huvud just nu, den slår det mesta.

söndag 20 oktober 2013

En grå, men flott(ig), namnsdag


Det mesta var grått idag. Hästarna, himlen, husen, regndropparna, asfalten, bilarna, mobilerna och männen (utom min såklart, som var grön och skön i tjocktröjan som han en gång gav till mig och som han nu har fått tillbaka. Inte för att det är något fel på den, bara det att det aldrig blev av att jag använde den. Konstigt nog. Fast tur, för han är så fin i den!)

I alla fall, t o m vägskyltarna gick i gråskala, kändes det som. Helt enkelt en ganska grå dag. Men bra ändå.

Och det här med Sibylla då - så mycket mer än man tror som ligger bakom det allt annat än gråa namnet. Som kungens mamma förstås. Ni som läser härinne lite oftare vet att jag har ett foto på henne i hallen. Alltså fotot står i hallen, Sibylla själv, hon står med blommor i handen på golvet i någon av Borås alla textilfabriker, det står något med "Hängslen..." på väggen bakom henne.

Sibylla kan dessutom betyda kvinnlig profet. Yes! Som Oraklet i Delfi, ni vet. Sibyllan heter också en bok av nobelpristagaren Pär Lagerkvist ("för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor").

Som grädde på moset finns det en Sibylla-asteroid. 168 Sibylla, upptäckt 28 september 1876 av James Craig Watson i Ann Arbor. Bara en sådan sak. Den gode astronomen Watson upptäckte tydligen hela 22 asteroider, med en massa trevliga namn och nummer, under sin verksamma tid. Bara en sådan sak.

:)
/101 Helena

ps Och sedan var det det här med snabbmaten med anor från 1930-talet då. Gott och flott. Och lite flottigt. Precis som det ska va.

En trasig ljuslykta mot ett stökigt hörn


Att låta spaden få sköta sitt jobb
året runt
i regn och kyla
låta bladet möta tjälen
utan att rynka näsan
utan att blotta ett fruset leende

Att gräva där man står
kan verka tråkigt

Att vara nöjd med det man har
kan verka svårt

Skenet bedrar
inte varje dag
men oftast

Ett nöje
ett sant sådant

Att gräva och böka och hitta guld
även i den grundare delen av smilgropen

Vi idkar byteshandel han och jag
om egentligen helt obetydliga ting
ingenting av värde i det stora hela
om hundra år och så
inte ens idag
men han blir inte arg på ett av mina stökigaste hörn
och jag blir inte sur när han drar på sig byxorna så häftigt så att en ljuslykta faller

Kvitt kvitt

Att tända det som finns
våga låta glöden brinna
inte falna
bara svalna
spara en del krut
till nästa gång
du går hem
för att gräva
guld


:)
/helena

fredag 18 oktober 2013

Fika, frågor, flammor, fjäril, frukt & flamingo


Ah, frågorna är klara! Och ställda. Musiken har tystnat. Vinnarna är utsedda och priserna utdelade. Ni kommer kanske ihåg att jag berättat tidigare att mannen och jag ibland arrangerar tävlingar med poesi och musik i?

Nu är det dags att slappna av. Lossa på slipsknuten, släppa ut håret och...

...ta en fika. Ni får välja om ni vill ha kaffet serverat i den prickiga koppen eller om ni hellre vill ha erat tevatten upphällt i den blåvita Dresden ifrån Gustavsberg. En kaka eller två ska vi förstås smaka på. Ballerina och Sempers pepparkakor serverat på isbjörnsfat. Ni kanske föredrar kattfat? Nej, inte kattmat. Kattfat.

Den bevingade värmeljushållaren höll förresten på att bli ett pris en gång. Men jag kunde inte släppa den. Den är så vacker och kombinerar känslorna av sommarnostalgi och hösttröst så fint. Den kommer ifrån Mats Jonasson, Målerås. "Våra skogar har sedan urminnes tider påverkat folksjälen". Citatet som fastnat i mobilens ej-skickat mapp hittades på deras hemsida en gång. Kanske finns orden kvar där än?

Har ni smakat på glutenfria pepparkakor någongång? De är lika goda i smaken tycker jag, men konsistensen blir ju annorlunda. Hårdare. Knaprigare på något sätt. Så som det blir utan vanligt mjöl. Jag måste inte äta glutenfritt hela tiden, men ibland tycker jag att min mage kan behöva få vila lite från allt för mycket mjöl. Och mjölk. Även om det är svårt att dricka kaffe utan en gnutta laktos i. Den lilla ljusblåa "laktos"-kannan är dansk - B&G.

Ni kanske föredrar en frukt? I så fall är det bara att ta upp ett äpple ur båtskålen - ni vet den som kan vara sommarens bästa second handfynd. Kan vara. Den har hård konkurrens. Bland annat av en vas, en tysk grön, skön, vas.

Som ni säkert redan har räknat ut är allt, ALLT (förutom det ätbara då) på bordet second handinköp. Till och med den något lättklädda tändsticksasken.

När jag valde och vrakade bland alla potentiella musikfrågor till vispopsquizen, som nu är ett avslutat kapitel, så fastnade jag för en så fantastisk strof. Den kom inte med bland frågorna i quizen, men jag tänkte att jag skulle testa den på er istället! Så, vilken känd klassisk poplåt kommer den här textraden ifrån:

" ... waits at the window, wearing a (the) face that she keeps in a jar by the door
Who is it for? ... " 

:)
/helena


ps Tärningarna ja, de tänkte jag att man kunde kasta för att se hur många kakor man får ta. Fast det kanske inte är så nyttigt för magen med så många? Äsch.

onsdag 16 oktober 2013

Buskarna vs. Buset


Vem kunde vetat, när vi fredligt vandrade i vår vackra stadspark den här alldeles lagom regnskuriga augustidagen, att de här stackars buskarna cirka två månader senare skulle hamna i centrum för en het debatt.

I ena ringhörnan: de gamla (planterade på 1930-talet) oersättliga rhododendronbuskarna. I andra ringhörnan: de som har närmast insyn i den brottslighet som framförallt unga människor utsätts för, i och runt, just dessa stora skrymmande, skymmande buskage.

Om jag måste välja sida så blir det buskarnas. Som varande en person som nästan bokstavligen fick krama mig fast vid "mina träd" här utanför fönstren är det svårt att inta en annan position i debatten. Träden skulle ner för att de skymde grannarnas utsikt. - Det blir så mörkt i vardagsrummet.

- Ojdå, tänkte jag. Det kanske ni skulle ha tänkt på innan ni flyttade in i en bostad med flera stora allmänna träd precis utanför... Det fick bli en kompromiss. Men utan den kompromissen så hade båda träden utanför våra fönster varit motorsågsmassakrerade nu och de små fina körsbärsträden hade aldrig fått sätta sina ersättningsrötter så vackert och snart djupt i myllan där ett fullt friskt och klorofyllfullt träd fick sätta livet till.


"Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om ni vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna." (skön version av Taubes klassiker med bl.a. Tomas Ledin, Marie Fredriksson och Abba-Frida. Lustig video dock, med text på spanska? och en massa bilder på Anni-Frid i olika åldrar!?)

Sa jag att jag håller på att jobba med ett visquiz? Alltså skapar frågor med ljuv musik i. Det gör jag i alla fall, och de ska vara klara på fredag. Så om ni inte hör så mycket ifrån mig så kan det vara därför. Å andra sidan så kanske jag bara måste få testa er lite. Frågor om visor, inte så tråkigt som det låter. Vi kan väl kalla det vispopsquiz?

:)
/helena

ps Vi kan väl dessutom hoppas på en kompromiss även för rhododendronbuskagen. Lite extra ljus och lite extra uppsikt från förbipasserande hundägare och andra modiga. Här kan ni läsa lite mer om "buskbråket", om ni vill. Missa inte kommentarerna - ironi eller inte ironi, det är frågan. Eller i alla fall en av frågorna.

pps - Det kan väl aldrig vara en buskes fel att två människor träter? Hade nog blivit mitt inlägg i debatten. Om jag hade gjort något.

söndag 13 oktober 2013

Faller handlöst


Bara någon dag efter att vi såg filmen om Frida Kahlo hittade jag Stora mästare i modernt måleri på Myrorna. För 30 kronor.

Jag tänkte: - Detta ska äntligen kunna bli en bok som jag vågar riva ut några sidor ur. Att fylla väggar och hjärterum med. Men det blir det nog ändå inte. För boken är så vacker, alldeles för vacker som helhet, som bok, för att delas upp i mindre beståndsdelar. Tror jag.

96 reproduktioner finns det i den mer än 50 år (1962) gamla konstboken, varav 48 är i färg. Välbevarade, sprakande färger! Som konstnären Diego Riveras The Flower Vendor här ovan. För något konstverk av Frida Kahlo finns tyvärr inte representerat häri, men däremot denne
(färg)starke blomsterförsäljare av hennes, under flera stormiga perioder, make Diego Rivera.

Ett passande motiv kan jag tänka. Som en hyllning till Frida. En botgöring, en bön om förlåtelse - om än symbolisk - för alla snedstegen. Fast det där är ju förstås bara något som jag har skapat i min egen fantasi.

Sedan har vi det här med Bo. Bo Setterlind. Jag har hunnit bläddra lite mera nu, bland hans dikter, framförallt de tidigare och jag tror jag är på väg att falla. För språkets slingriga metaforer och för det som får mina mungipor att dansa lite. Som denna, som vi kan bära med oss långt inombords, ut i höstmörker och frostnätter:

Poésie
Maria Nyckelmåne,
              sköldpaddelik i gången.
Små knappar bär du
              på klänningsryggen.
Du lilla alpinist
              på fingrets topp.


/Bo Setterlind
ur Dikter 1948-1984
Den Svenska Lyriken, Bonniers


:)
/helena

ps Så mycket målarkonst och skrivarkonst för bara sammanlagt 40 kronor! Bara i second handvärlden, kids. Bara där.