Minnet av Maj-Britt. Hela hon fanns därinne. Med allt vad det innebar. Fräknarna, lockarna, och all gråten.
De brukade titta på slalom tillsammans. Heja på Anja, försöka lära sig namnen på de andra: Reich, Rich filibombombom och Kildow då eller Vonn kära nån. Och Aftonblaskan, eller vad heter hon? skrattade Majsan, medan de torra smulorna av drömmar sprutade ur mungiporna.
Mungipor som läckte glädje.
På påsklovet blåste de ur ägg, tills de kände sig lika urblåsta själva. Det är bra för själen med en ordentlig urblåsning emellanåt. Att liksom rensa rören. Röran. Så sa hon, i en enda utandning.
Det gick inte att fatta då - hur bra alla råden var. De sågs som självklarheter. Majsan var ju så där bara, smart och så. Det var en sanning helt utan modifikation.
Livet utan henne, nu, påminde mest om ett utraderat USB. Tomt, stelt, avvisande.
Gråten, den hjärtskärande, kunde aldrig raderas. På slutet grät hon hela tiden. Inte av smärta, försäkrade läkarna. Det var saknaden som gjorde ont.
Hon saknade sin hund, sin kryddträdgård, alla de små krumbuktande daggmaskarna i den mulligt doftande jorden. Och orden. De saknade hon mest.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar