Om man tar av träskorna redan nu, känner man hur kall marken är. Alltid kall. I skydd av trädkronorna. Men bara några frusna barfotasteg bort hägrar den ljumma sanden. I slutet av stigen öppnar sig landskapet mot havet och tångdoften. Stanken, som vissa skulle säga.
I andra handen - hinken. Och spaden som skvallrar om sandslotten som vill bli byggda. På stadig grund. När man är nio vill man att allt ska kunna byggas på stadig grund. Grunden ska stå stabil genom stormar. Genom tsunamis. Genom vind. Genom våg. Genom år och dag. Och nätter. Genom rufsigt, svettigt hår och monster som inte vill stanna under sängen.
Sedan sanden. Så mycket varmare än tårna någonsin anat. Tårna har dåligt minne. Eller också väljer de att glömma för att de älskar att bli överraskade? Aj aj, och hopp, hopp, hopp mellan de glesa, torra grästuvorna, för helst vill man inte sätta på träskorna igen. Helst aldrig igen. Den bekanta sanddynen. Eller sanddynan som man tror att det heter. Ändå till man är fjorton, femton eller kanske till och med sexton vägrar man tro att det är någon skillnad på en dyn och en dyna. Båda lika mjuka. Skyddar mot stötar. Skyddar huden mot onödig friktion.
Ligga femton minuter på mage. Femton på rygg. Och så sidorna, inte glömma sidorna. Sedan vattnet. Långgrunda dagar. Dagar som nästan aldrig når ända upp till midjan.
Sanden igen. Knastret mellan glesa mjölktänder. Smörgåsen för stor för munnen, och mjölken fortfarande kall. Kylväskan i frigolit - ingen hade något emot frigolit då - håller sitt löfte ännu en stund. Och marken där den står är helig.
Bar hud. Bara sinnen. Bara en liten stund till.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar