Jag tycker inte att persienner är vackra, men det tillfälliga mönstret de, med hjälp av solen, lämnar efter sig är något av det vackraste jag vet. För en stund sedan lämnade oktober sina sista svaga solränder över Matisse-planschen framför mig. Och det är lite sorgligt. Fast fint.
Steg upp sent idag, ville inte släppa Kristian med blicken. Eller händerna. Ni vet, Kristian, han som blev Kristian med ett helt folk på bara några korta månader. Lite som Carola. Vet inte vad han hade tyckt om den jämförelsen. Förmodligen hade han inte brytt sig så mycket, han hade så mycket annat att bry sig om.
När jag började läsa bloggen I kroppen min, då för några år sedan, var min första tanke - eller kanske andra - att jag önskade att jag hade fått läsa hans nakna, rättframma formuleringar i samband med något helt annat än hans vidriga sjukdom. Inte för att han inte beskrev sin ovardagliga vardag ovärderligt bra, utan för att jag ville läsa hans ord i samband med något som inte gjorde så konstant ont att läsa.
I Mot monsunens hjärta får jag göra det. Författaren och journalisten Kristian Gidlund var en genuint nyfiken och intresserad människa. Är, vill jag skriva. Och är blir verkligen, så att säga, rätt tempus när hans eget urval av artiklar, reportage och intervjuer får liv inuti min hjärna. Och långt in i mitt hjärta.
"... Jag och Direktören susar fram genom landet, förbi täta sockerrörsplantage, risfält med vadande hägrar och slagord på väggar och skyltar: "Viva Fidel", "Hasta la victoria siempre", "Viva la revolucion". Vi passerar avfarten till famösa Grisbukten där ett försök till att störta Castro havererade kapitalt 1961. När vi kommer fram till Trinidad behöver Direktören sova. Inte så konstigt, med tanke på att han tillbringat större delen av dagen åt att försöka spränga ljudvallen. Jag drar däremot till en strand för ett dopp bland exilkubaner, traktens ungdomar och ryssar som tar med sig sina romflaskor ut i vattnet. ... "
Han, Kristian, lyckas inte bara med konststycket att få mig att bli så intresserad av det svenska - världskända - skateboardproffset (som råkade ut för en livsomvälvande olycka och fick sitta i fyra års fängelse i Australien och sedan flyttade tillbaka till Sverige i ett försök att starta ett nytt liv i Stockholm) att jag sätter mig ner för att lyssna på en 36 minuter lång radiodokumentär om honom (Ali Boulala), utan han får mig också att ifrågasätta mitt eget skrivande. Jag menar, hur kunde han redan, som bara 20-nånting, vara så himla insatt och bra på att skriva intressant och personligt? Om situationen varit annorlunda hade jag nästan känt för att använda ordet orättvist, men det gör jag förstås inte. Jag läser vidare istället, och känner mig lyckligt lottad som får vara kvar här ett tag till.
"... Innan jag gick tillbaka till hästen passerade jag en skylt som till en början verkade malplacerad. Den kändes nästan osynlig, där den satt i sin avskildhet. Jag läste den och stod stilla ännu en gång. Den berättade att det sista en person tänker på innan döden får den att lämna sin kropp blir förevigat i dess tankar. Jag undrade om samma sak också gällde för djur. När jag sakta red genom skogen var syrsornas sång öronbedövande i den dimma som verkade bli allt tätare. Jag kunde inte släppa tanken på hunden, men jag behövde lämna den. ..."
/ur
Mot Monsunens Hjärta
Reportage och intervjuer
Kristian Gidlund
Forum, 2014
<3
/helena
ps Boken finns också som e-bok och pocket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar