Bitarna som är jag

Jag måste varit 23 år och fullt upptagen av att vara nybliven vuxen. För jag kommer inte ihåg det särskilt bra. Nästan inte alls. Men klänningen som drottningen bar, den minns jag väl. Den svartvita, omtalade. Av Nina Ricci. Stavas det så?

Klänningsränderna går aldrig ur minnet, men Morrisons snabba handslag med kungen minns jag inte. Jag minns inte snacket. Om att det skulle varit ett politiskt korrekt val, ett snack som ofta uppstod - uppstår - när en kvinna uppmärksammas för något. För att inte tala om en svart kvinna. En kvinna med annan hudfärg än den vita - normen.

Men jag minns klänningssnacken genom åren. Inte alla, men många minns jag. Om spetsar och glitter. Och jag skäms över ytligheten som verkar vara mänsklighetens ständiga följeslagare. Som en trogen hund följer ytligheten oss. Vart vi än i historien går. Som en kelig katt förföljer fåfängan oss.

Jag hör hennes varma skratt genom skärmen, känner mig ödmjuk inför tanken att jag delar så mycket tankar med den intelligenta kvinnan på andra sidan. Hon, som fick ta emot Nobelpriset i litteratur 1993 - Toni Morrison. Jag hör henne berätta om den tidiga timman på dygnet när hon gillar att skriva - där är vi kanske inte så lika, även om det händer att jag också gillar tidigt. Hon berättar om kvinnan som steg upp ur vattnet vid bryggan utanför hennes fönster. Fullt påklädd, med hatt på huvudet, tror jag att hon sa. En karaktär som dök upp igen. Som krävde uppmärksamhet. Som visade hur hon ville bli skriven. Att hon ville bli skriven.

Hon berättar om när hon avrådde sina elever i kursen i kreativt skrivande från att skriva om sig själva. Jag hm:ar och ler och tänker att det är lite så jag också tänker: Använd fantasin istället. Förvandla dig till någon annan. Sätt dig in i någon helt annans liv. Det är så du kan få orden att flyga. Det är så förståelsen för andra kan ta sig längst in i oss.

Det är så många svåra bitar vi aldrig kommer att förstå. Men vi måste fortsätta att försöka.

Där är skönlitteraturen en viktig pusselbit. Och de med det skrivna språkets gåva är de som får den svåra uppgiften att guida oss.

Vi måste låta fler bitar falla på plats.

Vi är alla en del. Vi är alla en hel del. Toni Morrison visste det.

Vet du?

Se filmen om/med Toni Morrison: The Pieces I Am.

<3
/helena