Skimrande vardag. Min lilla bild heter så. Den som egentligen bara visar oss en del av helheten. En liten bit längst ner. Ett litet, men högst levande, hörn av tillvaron.
Men det är väl ändå dit vi alla strävar - mot att få det grå att gnistra och glimma lite mer. Bli bättre på att se nyanserna i det som händer varje dag. Bli bättre på att se att allt som händer jämt och ständigt är bra. Lära oss att se längre än slentrian och en snabb banan på vägen mellan B och A. Lite så.
Tänker mig att det är extra viktigt nu. Nu när vi går från de sista prasslande löven till mera avskalat och genomlyst. Och samtidigt mera påpälsat och kanske också en aning uppklätt. (På tal om uppklätt, nej jag menar utklätt, såg jag inte så många farliga monster och gastar i går, bara ett par små gulliga spöken som skymtade i ett baksäte på parkeringen vi passerade. Och nu är det för sent att komma hit och busa, för vi har ätit upp allt godis själva. Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahhahahaha. Så det så.)
Vi vänder blad. En sliten bild, kanske. Men sann. Själv har jag just startat en sprillans ny bildmapp märkt november.
I min mest sprakande anteckningsbok flyger kråkfötterna fram mellan kontrasterna. Här finns Kristallnattens mörker och Pappas alldeles egen dag, nästan i samma andetag. Ett försiktigt andetag. Aldrig riktigt djupt nu när frostnätterna står på rad, men ändå varmt. Vi får aldrig glömma. Men vi behöver också påminna oss om alla positiva förändringar som sker runt omkring oss. För bara något år sedan fanns inte Fridays for Furture på allas läppar. Nu gör de det. Alla dagar i veckan. Över hela världen. Bara en sådan sak. "Bara" alltså.
Själv hoppas jag på tid för både reflektion och pyssel. Reflekterande pyssel, kanske. Ja. Det låter bra. Med vintage på toppen!
Er kommer jag förhoppningsvis fortsätta bombardera med saker som jag tycker är angelägna och viktiga. Till och med en aning provocerande ibland. (Oroa er inte, det kommer säkert slinka emellan lika många oviktigheter som vanligt, också...).
Som Carolina Falkholt och hennes konst. Fatta vad konstigt att våra kroppar och dess olika delar fortfarande kan anses vara så provocerande för vissa?! Hur kan något så naturligt som kroppen fortsätta att vara ett så hett och brännbart ämne för en del? Och då menar jag inte hett och brännbart som i sensuellt och åtråvärd älskog, utan som i det krassa faktum att kroppen alltid ska sargas, döljas, skändas och skäras i - för att alls duga.
Se dokumentären GRAFITTA - Carolina Falkholt. Med en hyperintressant kvinna i huvudrollen.
Men mest blir det ju kärleken till de redan använda sakerna som hamnar i fokus. Högt och lågt. Hit och dit. Här och tvärs. Vintage och retro och antikt. Och second hand i första hand. Alltid. (De här stackars fåglarna kommer ni säkert att få se i så många vinklar att ni kommer tycka att Hitchcocks gamla hypade pippi-film bara var en liten bagatell i jämförelse...).
Det var det. De första orden i månaden. Med ett gäng dagsfärska foton till.
Hoppas att november blir mild i sinnet. (Även om jag gärna ser lite snö på grenarna utanför snart).
Over and out. Men sedan snabbt in hit igen, till alla de älskade sakerna. Och tingen.
<3
/helena
ps "För mig innebär föräldraskap både att vara vårdnadshavare och ledare. Som pappor är vi förebilder, därför försöker jag göra saker som jag vill se mina barn göra. Jag vill inspirera dem att nå sina drömmar, inte diktera men inspirera. Det är ditt ansvar som pappa att ta hand om dina barn och skapa en nära relation med dem."
/Ronald Mwape, Lusaka
Det kan möjligtvis ha varit den här fina eftermiddagen som jag tog mig tid att stanna till en stund extra på platsen alldeles utanför stadsbiblioteket och ta del av en fotografisk utomhusutställning där. Den handlade om pappor. Och barn. I min blommiga anteckningsbok har jag inte skrivit något datum, men däremot en not om Globala Borås och Sida. Förmodligen producenter. Och en av fotograferna måste ha varit Izla Bethdavid, om jag nu kan tyda mina flyende kråkfötter rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar