Nej, det blir inget franskt filmtips. Och inget citat ur boken vi nyss högläste ut. Vi väntar lite med det, men ni ska få ett annat filmtips. Och ett annat litet citat. Eller två.
Kanske har ni redan sett Trumbo? Alltså spelfilmen från 2015, inte dokumentären med samma namn. På mina avfotograferade, förvrängda bilder från filmen här ovan, skulle man nästan kunna tro att det rör sig om en ren och skär skräckfilm, och på sätt och vis gör det väl det också. Skräck, när det är som allra hemskast - verklighetens skräck.
Bryan Cranston gör en jätteinsats som den talangfulle manusskrivaren Dalton Trumbo. Lägg därtill ett helt koppel av skådespelare som gör sitt bästa för att hålla jämna steg med både huvudkaraktären och huvudrollsinnehavaren. Helen Mirren som Hedda Hopper. Diane Lane och Elle Fanning som älskade och hårt arbetande familjemedlemmar. För att bara nämna några. (En för mig tidigare okänd förmåga - Dean O'Gorman gör förresten en mycket porträttlik och karaktärsfast - och sympatisk! - Kirk Douglas.)
Det handlar om klassisk Hollywood-film. Och filmen om filmerna är så snygg att nästan varje ruta gör ont i ögonen. Vi skärmdumpade så fingrarna glödde när vi såg den. En sådan där film som man kan se om en extra gång bara för att njuta av alla stilfulla interiörer. Inredningar fullsmockade av ögonfröjd, detalj-smällkarameller och möbel-läckerbitar från golv till tak. Underbart!
Men filmen är allvarlig, även om den handlar om en levnadsglad författare. Det handlar om yttrandefrihet in the land of the free and brave och allt det där. Det handlar om att få ha vilka åsikter man vill. Det handlar om efterkrigstid. Det handlar om det som det så ofta handlar om när människor har uppfyllt sina mest basala behov och därmed har tid att börja se sig om efter annat att oroa sig för. Det handlar om rädsla. Det handlar om jakten på hyvens medborgare. Det handlar om tidlösa, ändlösa - och The End-lösa frågor. Åsiktsfrihet. Yttrandefrihet. Hotade då. Hotade nu.
Se den. Inte bara för vintage-interiörernas och vintage-klädernas skull.
"... Vad fantasin inte lyckas hitta på levererar verkligheten med en axelryckning. ..."
<3
/helena
ps "... Väl hemma i vår stadsdel ville Jacopo tvunget att jag skulle följa med honom upp på hans vindskammare. Jag vägrade först, ännu fanns kanske tid att skriva rent åtminstone första akten av Grisen i säcken, men så började han lägga ut texten om den nya lillpigan de fått i huset. Flickan som var från fastlandet hade svårt att fatta husets inre geografi. Till hennes uppgifter hörde att i gryningen öppna luckan till duvslaget och det var lätt att ta fel på dörren till taket och dörren till Jacopos skrubb. Två morgnar i rad hade flickan sömndrucken ryckt upp Jacopos dörr.
Jag föreslog förstås att han skulle regla sin dörr, med det ansåg han vara en alltför enkel lösning. I stället skulle vi i pedagogiskt syfte skrämma upp lillpigan en smula. Ur sin fars verkstad hade han lånat två masker av den modell som populärt kallades pestdoktorn och som mest framträdande attribut har en nästan fotslång, svagt böjd näbbliknande näsa. Förr i tiden stoppade doktorerna trasor indränkta med renande vätskor i näsnäbben för att pestsmittan skulle fastna där. ..."
Var bara tvungen att bjuda er på ett citat ur boken vi just börjat högläsa: Den femtionde frälsaren av PC Jersild. Jodå. Nej, det blev ingen fransk berättelse, det blev en svensk. Fast vi befinner oss i 1700-talets Italien. I Venedig, närmare bestämt. Åtminstone just nu, ett trettiotal sidor in i vad som verkar vara en lovande story.
Har faktiskt gått och sneglat på just den här smådammiga litterära rektangeln i den falska String-hyllan i flera år. Mannen tror att det är något från hans bokklubbsdagar på 1980-talet, och det stämmer ju bra med när boken är skriven. Förmodligen har han läst den förut, men han minns inte riktigt. Så nu ska den läsas. Högläsas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar