Det gröna, lätta, luftiga letar sig in. Det känns väl rätt och slätt rätt för ögat i ljusare tider. Även om det mustiga, maffiga alltid finns där också, nära intill.
Hemmet - en berättelse, jag tänker ofta på det som så. Något som är på väg någonstans, som en riktigt cool och läsvärd story. Fast samtidigt får det gärna fastna i invanda spår, som en del två - en uppföljare.
Det behöver inte nödvändigtvis finnas ett slut, bara en riktigt bra början, och gärna en ännu bättre fortsättning.
Som sakerna som är på väg ut - och in i någons liv, de fortsätter ju att berätta. En annan vinkling i något annat hörn - en ömt omhuldad vrå. Kanske ska de blomma ut och sättas på piedestal. Kanske ska de bli en del i ett hoppfullt bröllopstal, om våren. Eller sommaren. Eller sen. Sakerna. Tingen. De redan använda och älskade.
Kanske ska de få gå i dvala, vila sig. De rödaste föremålen vill vi kanske inte se som huvudpersoner just nu, åtminstone inte i hemmets allra mest bärande roller.
I vårens ombonade vintage-roman finns flera slingrande rader. Mot solig, bländande botten. De vill bli lästa av fler, kanske av er?
Kanhända finns allt mellan raderna, i en annan text, med ett annat fokus. Vår berättelse, en hyllad hyllvärmare, där några slitna fraser i en gammal coffee-table-book ska få oss rykande heta inombords. I väntan på. På on och off och on and on and on.
Här och nu kan vi också ana, av intrigen, att den gröna lampskärmen som jag började karva ut ett löv i, låter vänta på sin fulländning. Likt en läsvärd tegelsten som kräver både tid och tålamod. Egenskaper den frustande våren sällan besitter. Den vill skjuta fram, inte skjuta upp upplösningen på ett mer raffinerat sätt. Lite som en dålig deckare. Med hafsigt tecknade karaktärer och en grovt tillyxad kommissarie med tvivelaktigt rykte och förlegad humor, om någon alls.
Haha. Sorry, vilket kvalificerat dravel, va? Fick feeling, tydligen. Det är ju ändå bokrea på g, menar jag. Även om jag helst köper böcker i andra hand, men ibland får man allt unna sig ett nytt kapitel eller två.
Här hemma ändras tingens ordning och reda efter hand, som ni vet. Just nu letar sig de sista resterna av julen ut. Något hjärta finns väl kvar. En gran. Änglaspelet tonade långsamt bort, och jag blev påmind om att det alltid är bättre att kyla ner stearinresterna än att värma dem. Stela och kalla går ljusresterna ganska lätt att bryta loss.
Ljusmanschetter kan man använda på många sätt, som ni ser. Flera små ringar bildar en större blomma runt ett enstaka ljus, lite kul.
Den här nästan pistage-gröna, fast mera mint än så, tillsammans med pomerans-orange. Poesi. Ren och skär.
Vårens böljande friska kulörer hittar också in i våra målningar, här i två av våra senaste, från helgen. De ni fick se igår är lite äldre än så.
Två apelsiner eller klementiner eller någon annan citrus, om ni är två personer, vill säga. Sedan maränger. Inte för många bara - och absolut inte för få. Varva med ett par varv vispad grädde, strö över ett rejält lager riven mörk choklad. En efterrätt som heter duga. Låt den stanna för länge i kylskåpet och gosa och gotta till sig. Det hela smakar nästan som en slags Budapestbakelse, fast i mer uppluckrad form då. Tror jag nämnde att vi åt det här som Alla hjärtans-efterrätt? Blev rätt bra då också, men inte som första gången, när vi lyckades som bäst. Seg, ska marängen bli. Inte som en dålig romantisk komedi, mer som en novell som inte börjat innan den slutar.
Känns förstås väldigt antiintellektuellt och smått ickelitterärt, men mitt bästa boktips just nu handlar inte alls om handlingen. Det är ytligt och banalt och väljer att inte se något annat än omslaget. Döm boken efter framsidan, och baksidan, men bara ibland.
Böcker med patina och påtaglig livslängd är ju så himla vackra att dekorera hemmets olika scener och akter med! Så är det bara.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Jo. Den där första gången efterrätten blev så god, vet ni vad hemligheten var - och är? Att vara tvungen att vänta på att ens fru ska bli klar med ett eller annat skrivjobb. Kanske ett alldeles för invecklat blogginlägg? Jo. Då hamnar hela härligheten alldeles för länge i kylen, och blir så där extra himmelsk. Fråga mannen, han vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar