Tyckte mig höra måsar i morse, kan det vara möjligt? Det var kanske den korta stunden med blå himmel som lockade fram deras skrin och skrän? Håller på att bli gammal på riktigt, känner jag. Inte så där bara lite på skoj, the real old stuff. Men hörseln är det tydligen inget fel på, eller så har jag bara rätt fågelfrekvens inställd i den slitna och luttrade öronsnäckan?
Pratar väder och vind, som jag hatade att prata om förut. Förr konstaterade jag mest bara att det var väder, inget mer med det. Numera kan jag inte längre summera hur ofta jag studerar himlen ingående, för att försöka ställa nästa amatörprognos. Blir det snö igen, tro? Håller det på att friska i, tror ni? Solens strålar kan hålla mig sysselsatt en lång stund, eller snarare deras bortavaro.
Inte så pjåkigt att få bli gammal, förstås, men tråkigt om man skulle gå och bli totalt trist och väderbiten på kuppen. Haha. Vilka problem, va? Som om det inte fanns verkliga problem där ute i den stora vida världen, men de ska vi inte prata om nu. Nu ska vi bara njuta lite av stunden, tänkte jag.
Och konstatera att mannen och jag har varit ganska produktiva under vår karantäntid. Pysslat med både det ena och det andra. Flera små målningar har sett dagens ljus, bland annat. Mannen har letat långa ord till sina korsord, och jag hittade ett nyss som jag ska tipsa honom om - sommarvatten. Hur fint låter inte det? Och lite lent på tungan. För bara ett kort tag sedan visste jag inte ens att det ordet fanns där i ordboken, och nu kan jag inte låta bli att smaka på de mjuka m:en i sommar-delen hela tiden.
Att vara i stunden. Våga stanna där. Det är bra grejer det. Lägga på minnet att vi tagit en medalj redan nu. Komma ihåg att dela med oss av att vi såg Uppdrag Gransknings tre intressanta halvtimmar om barnen, vars tillvaro infekteras av deras efterhängsna stora bokstavsdiagnoser, eller bristen på diagnoser, hur man nu vill vända på det. Väldigt rörande att ta del av tre familjers vardag. Väldigt fint att höra dessa intelligenta unga människor, men svårt att ta in hur valhänt omgivningen - läs den tungrodda och många gånger okoordinerade samhällsapparaten - fortfarande hanterar barn och ungdomar som lever sina liv sida vid sida med sin känslighet.
Vi vilar kanske inte riktigt så mycket som vi borde, som ni hör. För visst är vi lite hängiga. Smått vissna faktiskt, men livet är ju så kort. Därför måste tiden utnyttjas, även om det allra bästa är att låta den vara, då kommer den ibland till en, lite som en tillgiven katt - som egentligen bara tigger mat. Förstår ni en sådan knasig metafor? Förmodligen inte, va? Den var nog för svår. Blev den begriplig alls? Nä. Men vad gör det? Det är ju inte själva livet heller alltid, och ändå gillar vi ju det.
Snart ska vi äta, och titta på något spännande engelskt till kaffet därpå.
Och jag hoppas att måsarnas skri inte bara var en dröm, om våren. En sådan dröm som alla gamlingar svamlar om när snön har lagt sig igen, och sedan smält ännu en gång efter det.
Sköt om er.
<3
/helena
ps "Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda, där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda och den snudiga Marja i Bäck"
Lite Fröding, kan det var något i ett ps? Ja, såklart. Det var dans bort i vägen. Snudig betyder alltså flink. Som i rask och klipsk, ungefär. Ordets historia rör sig ända bak till 1891, samma år som Gustaf Frödings Gitarr och dragharmonika mötte läsarnas ögon.
Får vi, ni som tänker titta och lyssna alltså, höra några sådana snudiga textrader i årets mello, tro? Hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar